Bebådelsen är den argentinska lyrikern och litteraturforskaren María Negronis andra roman och den första på svenska. Det är ett slags antiberättelse vars främsta syfte verkar vara att dekonstruera sig själv.
Historien om den kvinnliga huvudpersonens vidräkning med sina minnen från militärdiktaturens Argentina under en vistelse i Rom är utgångspunkten för alla de samtal som utgör romanens (icke)handling.
Berättarjaget möter bland annat konstnären Emma som ständigt målar nya versioner av bebådelsemotivet, munken Athanasius som förestår ”det första Världsmuseet” samt peronisten och motståndsmannen Humboldt.
Andra samtal förs mellan huvudpersonen och hennes Privatliv eller mellan längtan och ordet ”hus”.
Rösterna utbyter skärvor av berättelser om förföljelser, arresteringar och tortyr, om motståndsaktioner, saknad och sorg.
I samtalen mellan huvudpersonen och hennes nu avlidne älskare Humboldt rannsakas om och om igen revolutionärernas egen skuldbörda samt Peronanhängarnas eventuella politiska blindhet.
Mitt i allt detta återges minnen av den fysiska åtrån mellan de älskande och berättelser om den framtidstro som trotsade terrorn. Det är nämligen även en roman om längtan efter ståndigt nya bebådelser.
Liksom Vargas Llosa är Negroni en sydamerikansk författare fast förankrad i Europas kulturarv. I likhet med hennes diktsamling Night Journey (1997) för Bebådelsen en dialog med den klassiska konsten.
För romanens röster blir mötet med dess svala skönhet lika med att närma sig det absoluta, här symboliserat såväl av den eviga staden Rom själv som av det himmelsblå på Filippo Lippis målningar.
Bebådelsen må vara ett ambitiöst narrativt experiment men tyvärr blir helhetsintrycket svårgenomträngligt och tröttande. Kanske vill Negroni skriva ett traktat över berättarkonsten, eller också söker hon ett nytt stilistiskt uttryck för människans okontrollerbara tankeflöde?
Lösryckta och avbrutna dialoger mellan hastigt uppdykande röster bildar i stället en kakofoni av yttranden i en värld där då och nu ständigt korsar varandra.
En viss likhet med Elfriede Jelineks sätt att sätta samman röster till ett surr av andfådda monologer infinner sig. Kvar hos mig som läsare blir intrycket av vilsenhet och förvirring (men det kanske är målet?).
Det blir dock inte bättre av att var och varannan mening känns som en tänkvärd aforism. Lästa var för sig uppenbarar de en spröd skönhet, men hur många aforismer går det in på en sida utan att det börjar handla om självbespeglande skönhet?
Som måleri betraktat skulle Bebådelsen klassas som avancerad abstraktion. Framförd på scen skulle den platsa inom den absurda teatern. Som prosa lämnar den mig tämligen oberörd trots sin starka idémässiga laddning.
Det blir ju alltid rätt tråkigt med formexperiment för formens egen skull.