Titeln på Owe Wikströms nya bok ”Den dolda dörren” anspelar på en novell av Hjalmar Söderberg. I novellen, som ingår i samlingen ”Historietter” (1898), liknas människorna vid barn som leker i en trädgård. Då och då öppnas en port i muren som omgärdar trädgården och ett av barnen förs ut genom den dolda dörren. ”Man säger då till de andra”, skriver Söderberg, ”att det föres bort till en annan trädgård, som är större och vackrare än denna: då lyssna de ett ögonblick under tystnad, och sedan fortsätter de att leka bland blommorna”.
Owe Wikström (psykoterapeut, teolog och professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet) har författat ett stort antal böcker som rör sig någonstans i gränslandet mellan populärvetenskap och essäistik, alla mer eller mindre kretsande kring de stora livsfrågorna. Mest känd är den uppmärksammade ”Långsamhetens lov” som kom för dryga tio år sedan.
I den nya boken avhandlar Wikström den största livsfrågan av dem alla; det faktum att livet en dag, hur mycket vi än förtränger eller försöker slingra oss ur det, kommer att ta slut. En för många, så klart, ångestframkallande tanke. Men Wikström sätter här inte i första hand fokus på rädslan inför livets själva upphörande, utan är främst intresserad av att undersöka dödens ”innehåll”, dess tillstånd. Alltså: vad finns egentligen bakom den där dolda dörren?
På den frågan finns givetvis inga bestämda eller entydiga svar. Allt vi har är föreställningar, förhoppningar, aningar. Bland de bilder människan skapat av den andra sidan finns alltifrån utplåning till uppståndelse. Wikström låter båda ändarna av spektrumet komma till tals. Han har lagt upp boken lite som ett seminariesamtal, där ett antal röster resonerar kring frågorna. Det är inga spränglärda filosofer eller teologer Wikström låter tala. Det rör sig snarare, om uttrycket tillåts, om andliga lekmän. Här utkristalliseras tre typer som Wikström, lite som sin litterära förebild Dostojevskij (tänk ”Bröderna Karamazov”), låter representera tre olika förhållningssätt till döden. Det rör sig om ateisten, agnostikern och den troende.
Till dessa tre typer har Wikström valt att koppla ett särskilt konstverk eller konstnärskap som fungerat som ett slags andlig följeslagare för de olika typerna. Det är Harry Martinsons ”Aniara” (ateisten), Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” (agnostikern) och Johann Sebastian Bach (den troende). Wikströms bok handlar lika mycket om konstens, inte minst musikens, påverkan på våra föreställningar om döden, som om religionens roll.
De estetiska erfarenheternas psykologiska påverkan, hur mötet med konst kan forma våra föreställningar om exempelvis döden, är självfallet väldigt intressant. Men när komplexa konstverk blir tolkade utifrån att de ska fylla särskilda funktioner reduceras lätt deras mångtydighet till alltför simpla instrumentella värden. Tröst är ett ord som återkommer flera gånger i Wikströms bok. För de tre personerna är konsten främst en källa till tröst. Jag kan inte låta bli att känna att det finns något förminskande i det där. Som om konsten, eller religionen för den delen, skulle vara någon slags snuttefilt.
Tröst är ett alldeles för snävt ord. Det antyder att konsten främst skulle vara ett slags eskapism, ett opium för själen. Men riktigt bra konst (och i den kategorin ingår utan tvekan Proust, Bach och Martinson) gör snarare det motsatta. Den koncentrerar, gestaltar och tydliggör människans existentiella belägenhet. Den får oss inte att glömma döden, utan att känna den, och därigenom livet, mera påtagligt och intensivt. En trösterik utsaga, så tänker i alla fall jag, innehåller någon form av besked. Men konsten ger inga besked om, inga svar på, livsfrågorna. Konsten gestaltar gåtorna.
Om jag stundtals kan känna en viss skepsis inför de tre typernas förhållande till konsten, uppskattar jag desto djupare bokens avslutande del där Wikström skriver om hur han själv förhåller sig till döden. Som troende är det lätt att känna igen sig i vad Wikström kallar tillvarons ”riktadhet”, behovet av att rikta tacksamheten över livets mirakel, men också frågorna om lidandet och ondskan, mot något, mot det man upplever som livets givare. Mot alltet, mot Gud. Även inför den kristna påskens berättelse om livets seger över döden delar jag Wikströms känsla.
Men inte heller här är tröst det rätta ordet. Här behövs mångtydigare, mer meningsfulla, större ord. Ord som, så att säga, måste skrivas med versaler. Som Tro. Eller Hopp. Eller rent av: Kärlek.