Tröst vid Dalälven

Omslaget gör att jag ryggar. Gråvitt med två händer framsträcka, kupade, med smultron i, och titeln Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Det blir så sött. Och poesi ryckt ur sitt sammanhang kan vara farligt. Just titeln är frånKarin Boyes Min stackars unge.Jag tar invändningen med en gång: det finns stunder i romanen när Linda Olsson blir övertydlig, skriver en på näsan. Kanske beror det på att det är en debut — en debutants osäkerhet på om man verkligen förstår. I nästa bok, om en sådan kommer, kan hon lita på sin förmåga.Romanen är skriven på engels­ka, författaren är bosatt på Nya Zeeland och Nu vill jag sjunga dig milda sånger har där blivit både en kritiker- och publiksuccé. Man kan tänka sig att det exotiska landet i norr — placerat i bilden av det svenskaste (Dalarna) med midsommar, stora skogar där ugglor och älg bor, med snö, mörker, sill och kantareller — har bidragit till succén. Turistbyrån borde betala översättning till andra språk och kanske till och med bekosta en Hollywoodfilmatisering — för bättre reklam för Sverige får man leta efter. Det är som om Linda Olsson suttit i Oceanien och längtat hem så det värkte i tårna. Och läsaren kan nog så mycket längta till det där Sverige som inte riktigt finns: det ödsliga Sverige där älvorna dansar vid Dalälvens strand och en älg står i dimman på åkern. För det är där vi är. Fast utan älvor.Det är vinter när Veronika Bergman anländer till byn i Dalarna, mörker och snö. I ljuset av billyktorna tar hon sig av och an mellan det hyrda huset och bilen med sin packning. Hon bär in sitt liv. Igrannhuset står en tyst gestalt och betraktar henne. I byn kallar man henne för häxa, Astrid Mattsson med sitt inrutade liv i huset i byn hon bara en gång lämnat.Det är en stark, stundtals gripande berättelse om en ömsesidigt livsnödvändig vänskap mellan den unga författaren Veronika, som flyttat från Nya Zeeland efter en stor förlust (och som ska skriva just denroman man själv läser) och den åldrade Astrid. En lätt hälsning med höjd hand när Veronika passerar Ast­rids hus, och därifrån en trevande hälsning tillbaka som bara anas bakom gardinerna. Och det är just så känsligt och känslosamt man kan kräva av det som kommer att förändra livet. Så ska berättelsen om två separata liv tvinna kvinnorna samman och läka dem. När en roman bygger på två personer krävs en del av skildringen av dem. Här tar Linda Olsson sina kvinnor i handen och leder dem till läsaren — fullständigt trovärdigt.Titeln är långt från det enda utdraget ur lyrik, varje kapitel är försett med ett (med register längst bak) och poesin finns som en tröstande andning genom texten.Känslosamheten skrämmer, kanske är det min svenskhet som bryter igenom och instinktivt sätter upp murar: nej, nu skojar hon - kan man skriva så här känslosamt, och sentimentalt i ordets bästa bemärkelse, utan att ta med någon ironi eller fjärma sig på annat sätt? Ja, Linda Olsson kan. Och ska. Hon har skrivit en mild sång att nynna i förödelsens stund.