Bortom tro och vetande ges ut av en samtalsgrupp med anknytning till Sigtunastiftelsen och forskningscentret Agora for Biosystem. Undertiteln är Tankar från en dialog, men det handlar snarare om ”tankar för en dialog”. Det sympatiska uppsåtet är att ge material till en diskussion om hur religion och vetenskap ska kunna kommunicera med varandra om nutidsmänniskans världsbild.
Gruppen utgår från att Vetandet, och med det menas mestadels naturvetenskapen, utropades som segrare i Hedeniusdebatten för 60 år sen. Vetandet garanterade en objektiv sanning. Stukad fick Tron linka bort från valplatsen. Nu, sägs det, vet den moderna fysiken själv att ingen fullkomlig sanning gives om universum och materiens värld. Osäkerhet finns på båda sidor. Tro och vetande bör därför komma på talfot.
Två företrädare för de båda nätverken, direktorn och religionssociologen Alf Linderman och biofysikern Hans Liljenström, har redigerat boken och skrivit var sitt kapitel. Linderman håller sig på jorden och tar upp förutsättningarna för hur tro och vetande ska finna ”gemensamma utgångspunkter i det fortsatta samhällsbygget”. Liljenström reder ut villkoren för det vetenskapliga meningssökandet, klart och konkret.
Båda välkomnar generöst en öppen dialog. Andra är mer ogina. Uppfattningen att universum saknar mening är oriktig och ska överges, hävdar fysikern Håkan Snellman. Det finns ju en intention bakom världsalltet. Motsatsen, determinism eller slump, ”leder till fullständigt absurda slutsatser”. Naturkonstanternas värden är nämligen ”osannolikt väl avstämda för att tillåta kolbaserat liv på jorden att utvecklas under de årmiljarder som krävs”. Intentionen bakom de livlösa delarna av universum kommenteras däremot inte. Tala om ”ödmjuk dialog”!
Den katolske filosofen Rainer Carls försöker reda ut den ”grumliga distinktionen” mellan tro och vetande. Intressant och övertygande så länge resonemanget förs på individplanet. Men på överindividuell nivå blir av vetandet bara kvar ett konglomerat av trosföreställningar och antaganden. Den vetenskapsman som inbillar sig annat kan till och med vara offer för en freudiansk förträngning, misstänker Carls.
Bilden av en totalt kortsluten professor Kalkyl eller ingenjör Planertz som symbol för naturvetenskaplig självöverskattning spökar i flera av bidragen. De naturvetenskapare jag mött verkar tvärtom i långt högre grad än teologer, humanister och vanligt folk vara medvetna om det provisoriska, hypotetiska och kortlivade i sina resultat. Vetandet begär ju inte mer än så, även fysikalisk osäkerhet kan vara en sanning.
Men tron vill ha mer, säkerhet, ända till tvärsäkerhet. Västerländsk kristendom skymtar som bottenplatta men andra ingångsvärden prövas. Kulturantropologen Mikael Kurkiala skriver suggestivt om sina upplevelser i de amerikanska lakotaindianernas reningshyddor, där tro och vetande förenas i ett rituellt skeende. Kyrkohistorikern Svante Ögren förmedlar insikter om den mystiska, perennialistiska tradition där människan är en länk i ”den stora kedjan” som utgår från det Absoluta. Men har dessa alternativ integrerat eller ens beaktat den moderna vetenskapliga världsbilden? Om inte bör nog frågan ställas om de är reella alternativ eller bara flyktvägar och andningshål.
Den vanliga, sekulariserade nutidsmänniskan, fri, neutral eller likgiltig i förhållande till religion men ändå med ett utvecklat känsloliv, social empati och andliga värderingar kommer bara undantagsvis till tals i boken. Men med eller utan religiös tro drivs vi alla av värden som inte kan motiveras vetenskapligt. När vi vill upprätthålla ett demokratiskt samhälle, hävda mänskliga rättigheter, värna miljön, ta strid mot ekonomismens tyranni, låta konsten vidga vårt synfält, så gör vi det i ett sedan länge pågående samtal där frågan om tro och vetande i denna debattboks mening är sekundär. Men det är här tron bäst för sin talan.
Man refererar ofta till kvantfysiken. Ingrid Malm är inte fysiker utan präst. Kanske det är därför hon utmärkt och på ett för lekmän begripligt sätt lyckas förklara dess betydelse i sammanhanget, hur Heisenbergs osäkerhetskalkyl och Bohrs komplementaritetsprincip använts för att definiera Gud och hans/hennes/dess existens. Men att en påvisad osäkerhet inne i atomerna skulle göra det sannolikt att Gud finns eftersom det råder osäkerhet även om den saken, är en analogi som inte övertygar mer än Snellmans antagande att Gud finns eftersom icke-existens inte kan bevisas.
Neurologen Peter Århem ställer följaktligen tydliga krav också på dem som representerar tro och religion att ”utveckla eller modifiera delar av de inblandade religiösa teorierna och visionerna i ljuset av vad vi i dag vet om världen”.
Bortom tro och vetande lockar till eftertanke men, som synes, också till gensagor. Boken är välskriven på alla händer, fri från fack- och fikonspråk trots att den pendlar mellan astrofysik och religionsfilosofi. Den har ett välavvägt antal referenser för den som vill fördjupa sig.