Trilogifinal med mästarhand

Öppningsscenen i Agneta Pleijels nya roman Syster och bror skildrar själva tillkomstsituationen, när blicken lämnar novembervädret utanför fönstret och möter den väntande dataskärmen. På lite håll hör författaren sin mammas röst och hennes berättelser ur det förgångna. Där finns brev och många andra dokument, lästa och begrundade under lång tid. Så vidtar själva nerskriften och dess lyssnande inåt till den egna skapande inlevelsen.

Agneta Pleijel har i sina närmast föregående böcker tagit med sig sina läsare tillbaka ända till det 1700-tal som rymmer förutsättningarna för dagens samhällsliv. Drottningens chirurg lyfte fram ett stycke medicinhistoria och den upplysningstid då kirurger och medicinare stred om vem som skulle ha initiativet i den framväxande läkarvetenskapen. Nästa roman, Kungens komediant, utspelades då Gustav III var monark och den svenska teaterkonsten hade sin första blomstringstid. Bägge gångerna var det avlägsna släktingar till författaren själv som stod i förgrunden. Vid det senare tillfället skådespelaren Lars Hjortsberg, vilken uppträdde i ett flertal huvudroller både på den äkta teatern bland medaktörer i en rad skådespel och i det maktens hovliv där de olika narrarna försökte överträffa varandra i konkurrensen om kungens gunst.

Draget av släktkrönika blir ännu mera framhävt i den avslutande delen i trilogin. Här är det anfäderna och anmödrarna på moderns sida som avbildas. Förbindelselänk är skådespelarens dotter Lina, född 1807. Trots att Lars Hjortsberg tycker att det räcker med taskspelare i familjen, blir hon gift med Isaac Berg, hovsångare och sångmästare på Operan. Tillsammans får de barnen Helena och Albert. Den senare är döv vid födseln. Romanen följer de fyras livsöden genom större delen av århundradet. Helena går i sin fars fotspår och hittar sin livsuppgift i musiken. Albert lämnas först till morföräldrarna. Sedan får han lära sig grunderna för teckenspråket i Paris. Vid återkomsten till Sverige placeras han på det förhållandevis nyinrättade institutet för döva och blinda, Manilla, på Djurgården.

Syster och bror har i hög grad blivit Helenas och Alberts roman. Helena är ungefär samtida med Jenny Lind och visar sig ha en begåvning som inte står den berömda svenska näktergalen långt efter. Isaac Berg är bägges lärare i sång. Helenas liv präglas av den äldre broderns livslott men också av faderns ambitioner och dåtidens patriarkala samhällsmönster. Liksom av fästmannens tidiga död. Agneta Pleijel skildrar Helena med åtskilligt gripande inkännande. Det handlar till en början om relationen till Albert för vilken hon i huvudsak får stå tillbaka. Men också om förhållandet till fadern och de tidiga upplevelserna av dennes mot dottern riktade ovilja. I detta finns en förklaring till de skuldkänslor och de självuppoffringar gentemot brodern som spelar en inte oviktig roll i Helenas fortsatta livsval. I närheten mellan syskonen och deras ömsesidiga förtrolighet uppstår annars en av romanens allra varmaste underströmmar. Här skriver Agneta Pleijel med vad som närmast framstår som ett absolut gehör en samhörighetens villkorslösa Höga visa.

Porträttet av Albert söker sig delvis andra vägar. Särskilt perioden när den blivande konstnären var elev vid Manillainstitutet blir till en tidsskildring och ett tidigt exempel på samhällets valhänta omhändertagande av de svagaste. Emellanåt var det en pedagogik av det svarta slaget som tillämpades. Romanen skildrar hur en av eleverna genom psykiskt och fysiskt övervåld kuvades, knäcktes och berövades viljan att alls leva. Alberts väg till konstnärsbanan går via Konstakademien i Stockholm och sedan studier vid målarakademin i Düsseldorf. Hans dövhet bestämmer givetvis på ett avgörande sätt färden genom livet. Men hörselhandikappet får även en vidare innebörd. Den hör samman med en livsstrategi grundlagd tidigt och med en fortsättning under åren på Manilla. Här lär sig Albert att gå in i sig själv och på så sätt göra sig oåtkomlig som ett skyddsmönster. Till oförmågan att höra kopplas på så sätt stumheten som ett självförsvar i en alltför grym värld. Livets brutalitet är ett återkommande tema i boken.
Det har att göra med de svek som Albert utsätts för. Men också med våld i olika former, allra mest drivet till sin spets i skildringen från Sicilien, där Albert är närvarande 1860 då Garibaldis rödskjortor intar ön på sin väg att befria och ena Italien. Konstnärslivets frånsidor, dess misär och självdestruktivitet med exempel från Paris är andra aspekter av detta. Och Guds likgiltighet för sin skapelse ytterligare ett av romanens många övergripande spår. Annars använder Agneta Pleijel gärna ord och språkbruk med delvis religiösa övertoner för att ringa in och närma sig en konstnärsproblematik, men också frågorna om skuld och tillit, med en existentiell räckvidd. Språket, och då inte bara orden utan också de icke hörandes tecken, men även bildkonstens och musikens olika uttryck får här en andlig dimension, som har med människans förhållande till livet i stort att göra.

Det är i sådana sammanhang berättelsen utgör en väldig lovsång till konstens och språkets gränslöshet och rikedom, till dess förmåga att skapa gemenskap och delaktighet. Och det som en levande verklighet i sin egen rätt. I Alberts konstnärskap blir drivkraften i världens mångfald av fult och vackert, ont och gott på så sätt att inte ge upp utan oavlåtligt försöka fånga det som gripit honom mest, det vill säga skönheten, som det heter mot slutet.
Agneta Pleijel når själv en bra bit på vägen i en sådan strävan. Hon gör det i en roman, som i sin innersta livsnerv inte kan uppfattas som någonting annat än ett enda långt försvar för varje enskild människas värde utan några som helst förbehåll. Och som dessutom är skriven på ett språk alltigenom tillhörigt en mästare.

Trilogifinal med mästarhand

Den avslutande delen Syster och bror i Agneta Pleijels släkttrilogi är en lovsång till konstens och språkets rikedom, utförd med mästarhand, skriver Bo-Ingvar Kollberg.