Trevlig läsning om granskade stadsministrar

Frågan om hur mäktig den svenske statsministern är fick en särskild aktualitet under Göran Perssons tid. Han kallades Han Som Bestämmer, HSB, och det var många som tyckte att han bestämde alldeles för mycket. Olof Ruin, pensionerad professor i statskunskap och nära bekant med flera av statsministrarna, har nu skrivit en bok om statsministrarnas makt har förändrat sig de senaste 60 åren, Statsministern Från Tage Erlander till Göran Persson.

Att han valt just 60 år beror på att det var 1946 som Tage Erlander oväntat och hastigt blev Sveriges statsminister och sedan satt kvar på den posten i 23 år. Olof Ruin kände Tage Erlander och det märks i boken. Också Olof Palme stod honom nära. Lite längre var väl avståndet till Ingvar Carlsson och Göran Persson, trots att han skrev en bok om Göran Perssons tid som ordförande i EU. De borgerliga statsministrarna har han haft betydligt mindre kontakt med. Ola Ullsten hoppar Olof Ruin helt enkelt över eftersom hans regering var så kortvarig, mindre än ett år.

En stor skillnad mellan de olika regeringarna är förstås att de många socialdemokratiska regeringarna bara innehöll socialdemokratiska statsråd, utom de sex år då Tage Erlander hade en koalition med centerpartiet. De borgerliga regeringarna utom Ola Ullstens var däremot koalitioner med flera partier. I en koalition kan statsministern av naturliga skäl inte bestämma lika mycket själv. Regeringar med egen majoritet i riksdagen har varit relativt sällsynta i vårt land. Också det kan ha bidragit till att ge statsministern ökad makt på grund av alla nödvändiga förhandlingar.
Men det finns andra och kanske mer betydelsefulla skillnader. En oerhört viktig förändring är att dagens statsminister måste ägna mycket tid åt internationella frågor, och särskilt då EU. Ingvar Carlsson har sagt att så mycket som 40 procent av hans tid gick åt till utrikespolitik i någon mening, medan Tage Erlander bara sällan ägnade sig åt resor eller utrikes kontakter.

Medierna skapar en annan stor skillnad. På Tage Erlanders tid dröjde det länge innan han över huvud taget ordnade vanliga presskonferenser. Olof Palme hade däremot ofta kontakt med journalister, både vid presskonferenser och mer informellt. Thorbjörn Fälldin var inte förtjust i att träffa journalister, men Carl Bildt, som på många sätt liknade Olof Palme, gillade att träffa medierna. Göran Persson både gillade och ibland stönade över mediernas krav på hans tid och tyckte ibland att han utsattes för drev.

Boken slutar med Göran Perssons valnederlag 2006. Annars hade det varit intressant att veta hur Olof Ruin ser på Fredrik Reinfeldt, som ju varit i stort sett osynlig för en bredare allmänhet efter valet. Han har prioriterat resor utomlands och i den svenska landsorten framför medierna i Stockholm och i stället släppt fram sina ministrar.
Dagens statsminister har oerhört mycket mer att göra än på Tage Erlanders tid. Kraven på snabba beslut och de omfattande internationella kontakterna ger automatiskt mer makt åt regeringschefen numera. Det finns helt enkelt inte tid att förankra alla beslut så som skedde förr. Men viktigt är också att 1974 års regeringsform ger statsministern mycket makt: Han utser alla ministrarna själv - även om han ju frågar de andra partierna i en koalitionsregering - han har rätt att utse också chefer i administrationen och i den allt viktigare statsrådsberedningen. Några regler för hur beslut ska tas i regeringen finns inte. Det ger statsministern stort utrymme. Göran Persson har maximalt utnyttjat de möjligheter till makt som regeringsformen ger. Samtidigt var han tvungen att ta hänsyn till samarbetspartierna, en situation som ingen statsminister före honom befunnit sig i.

Men Olof Ruin visar i sin bok att centraliseringen av makten också hänger ihop med varje statsministers personliga stil, som också beskrivs i boken. Olof Ruin har under sin långa tid som statsvetare fått unika inblickar i åtminstone några statsministrars dagliga arbete.
Statsministern får väl snarast kallas en populärvetenskaplig bok. Olof Ruin har gått igenom en massa vetenskapliga böcker, biografier och memoarer men också utnyttjat sina egna anteckningar och samtalat med de berörda. Fotnoterna finns där men samtidigt också en hel del fritt tyckande. Det blir kanske mer av porträtt av de sex statsministrarna än en strikt vetenskaplig jämförelse. Men det är trevlig läsning.

Trevlig läsning om granskade stadsministrar

Olof Ruins bok om de senaste 60 årens statsministrar i Sverige är huvudsakligen populärvetenskaplig, trevlig läsning, skriver Gunvor Hildén.