Trevlig bok om melankoli

Idé- och lärdomshistoria är ett ämne som tangerar och överlappar en massa andra ämnen. De som ägnar sig åt det brukar ha mångsidiga intellektuella intressen och en utpräglad folkbildardrift. Det gäller inte minst Karin Johannisson, professor i Uppsala, som just gett ut en ny, lättläst men mycket kunskapsmättad bok med titeln Melankoliska rum.Att somliga känt sig melankoliska i alla tider är självklart, men varför och på vad sätt de gjort det har skiftat en hel del, och i sin kartläggning av dessa sinnestillstånd ger boken samtidigt en bred och intressant belysning av den västerländska kulturens skiftningar under de senaste femhundra åren.

Ämnet ligger påfallande nära det som Karin Johannisson behandlade i Nostalgia för åtta år sedan. Nostalgi och melankoli är som två olika nyanser av blått -"blues" är inte för inte en term för en sorts milt melankolisk musik. Ett och annat avsnitt i den nya boken - t.ex. med anknytning till sociologerna Weber och Durkheim - kan påminna om den andra, det lär vara ofrånkomligt, men stoffet är så rikt att det räckt till en lång rad nya synpunkter och längdsnitt genom århundradena. Själva ordet melankoli bygger på grekiskans ord för "svart galla" - gallan är ju aldrig svart men upplevdes så av dem som var nedstämda. Själva grundstämningen melankoli tycks enligt Johannisson ha genomgått en utveckling från det häftiga, manliga, rörda och sorgsna kring år 1800 via det stressade, överkänsliga och neurotiska kring 1900 till något trött och utbränt kring 2000.

I utforskandet av mentaliteternas och känslornas historia är det förstås ganska svårt att använda kvantitativa metoder (hur ofta folk gråter? vad människor mest säger sig sakna? etc), men alldeles omöjligt borde det inte vara. Karin Johannisson försöker ändå fånga vad som bör ha varit tidstypiskt under olika skeden, och resonemangen verkar i allmänhet förtroendeingivande. Hon delar in den övergripande känslan melankoli i nio olika varianter med dubbla beteckningar, t.ex. leda/ennui, ångest/nervositet, likgiltighet/acedia. Det är förstås en relativt godtycklig indelning av upplevelser och tillstånd med mycket flytande gränser, men dessa så kallade idealtyper strukturerar och klargör på ett pedagogiskt föredömligt sätt.

Analysen av de konkreta exemplen - alltifrån Goethes Werther till våra dagars narcissism - är mer psykologisk än medicinsk, och den får påtaglighet och färg genom en rad exempel både ur litteraturen och autentiska fall av olika slags "melankoli" och angränsande tillstånd. Någon enstaka gång snuddar Johannisson vid vad man skulle kunna göra åt t.ex. dagens psykiskt stressade unga, framför allt kvinnor, och där spelar begreppet "anomi" - en frånvaro av stabilt införlivade normer och livsmål - en viktig roll. Uttrycket "livsstil" speglar i viss mån en tendens till förytligande och självbespegling. Att melankolin i dag ofta har en ton av självförakt och rotlöshet är kanske inte så konstigt.

Förr har melankoli nästan alltid varit något för överklassen, en bra bit upp på den maslowska behovstrappan; flertalet andra har haft fullt upp med att kämpa för sin materiella överlevnad. I dag är den inom räckhåll för de flesta. Intellektuella som kände sig otillräckliga har ofta drabbats av melankoli - med skrivkramp, inbundenhet etc. - det gäller en rad sådana kända gestalter som Samuel Johnson, Kierkegaard, Tegnér, och t.o.m. Newton. Gamla tiders munkar drabbades ofta av apati, dödssynden "lättja" och liknande, Max Weber av sömnlöshet, tvångsföreställningar och psykiska kollapser.

Rätt ofta vidgar Johannisson perspektivet så att även t.ex. ätstörningar dras in i den melankoliska sfären; sådana drabbade bland annat Byron, Kafka och Wittgenstein. Ledan, med snudd på bortskämdhet, exemplifieras med Madame Bovary och Oscar Wilde.

Var gränsen går mellan melankolin som en normal psykologisk reaktion på en viss krävande omgivning och depressionen som regelrätt men kanske behandlingsbar sjukdom, det är inte alltid lätt att säga. Norske statsministern Bondevik drabbades, sjukskrevs, blev omdebatterad, men förmodligen befinner sig också en rad svenska politiker rätt nära gränsen för detta slags emotionella och intellektuella överansträngning. Det är i varje fall inget att skämmas för.
Karin Johannisson skriver spirituellt och med berättarglädje. Märkligt nog blir man inte melankolisk alls av att läsa denna lärda bok om alla tiders kända och okända melankoliker. Kanske blir man tvärtom glad åt att inte själv vara drabbad, i varje fall inte ännu.

Trevlig bok om melankoli

Melankolin finns i många olika ­varianter, det framgår av Karin Johannissons bok Melankoliska rum, som Tore ­Winqvist snarast blir uppiggad av.

Melankolin finns i många olika varianter, det framgår av Karin Johannissons bok Melankoliska rum, som Tore Winqvist snarast blir uppiggad av.