Tredje riket vs. Sovjet

Under det senaste decenniet har den uppsaliensiske historikern Niklas Zetterling profilerat sig som en av de mest produktiva militärhistoriska författarna i Sverige. I flera böcker riktar han uppmärksamheten mot den rörliga pansarkrigföring som Nazityskland och de allierade tillämpade och vidareutvecklade under det andra världskriget. I ytterligare ett par verk behandlar författaren ubåtskriget på Atlanten och de två tyska slagskeppen Tirpitz och Bismarck som sänktes av de västallierade. I den senaste boken Hitler mot Stalin, som publicerats i dagarna, redogör Zetterling för kriget på östfronten från 1941 till slutstriden om Berlin i maj 1945.

De flesta vet vad som hände den 22 juni 1941 när Hitler utlöste Operation Barbarossa. Klockan 03.15 revs den nattliga stillheten sönder när tusentals tyska artilleripjäser började beskjuta sovjetiska gränsbefästningar längs hela den 3000 kilometer långa gränsen från Östersjön till Svarta havet. Några minuter senare invaderades Sovjetunionen av tre tyska arméer som i initialskedet disponerade 3648 stridsvagnar och ungefär 2,5 miljoner soldater. Tyska Luftwaffe gick till angrepp mot sovjetiska kommunikationsknutpunkter och militära installationer. Enligt egna uppgifter förstörde det tyska flygvapnet inte mindre än 1811 sovjetiska plan vid den oväntade blixtattacken. De flesta av de sovjetiska planen hade stått kvar på marken.

De tyska pansararméerna skar som knivar genom varmt smör. Redan på krigets första dag trängde ett par pansarförband som tillhörde armégrupp Nord, för att ta ett exempel, över 70 kilometer in i det sovjetiska Litauen. Den 15 juli, efter bara 24 dagar, hade de mest framskjutna pansarstyrkorna i armégrupp Mitte avverkat två tredjedelar av vägen från gränsen och stod bara 30 mil från Moskva. Under krigets två första veckor tog tyskarna över en miljon sovjetiska soldater till fånga. I slutet av juli hade Sovjetunionen förlorat drygt 12 000 stridsvagnar och tusentals flygplan.

Röda arméns monumentala debacle i krigets inledningsskede har förbryllat många historiker. I själva verket hade Sovjetunionen den största militära arsenalen i världen. Stalins militärindustriella komplex försåg honom med stridsvagnar, flygplan och andra vapen i kvantiteter som vida översteg den tyska krigsmaterielproduktionen, konstaterar Zetterling. I juni 1941 förfogade sovjetregimen över ungefär 23 000 stridsvagnar och mer än 20 000 militära flygplan. När Nazityskland invaderade fanns inte mindre än 12 885 sovjetiska stridsvagnar stationerade i de tre militärdistrikt som låg närmast gränsen. Hela den tyska armén, som sommaren 1941 var utspridd över den europeiska kontinenten från Grekland till Norge, hade inte ens hälften så många.

Stalin och hans militärteoretiker förstod uppenbarligen inte den tyska blixtkrigsstrategin, skriver Zetterling. Av någon anledning grupperades de sovjetiska försvarsstyrkorna alldeles för nära gränsen. Detta innebar att tyskarna, om de tillämpade samma beprövade taktik som i Polen och Frankrike, kunde attackera och slå ut de mekaniserade förbanden redan under krigets första dag. Till detta kan man lägga Stalins märkliga beslut att inte höja försvarsberedskapen trots en störtflod av någorlunda samstämmiga larmrapporter som pekade på att en tysk attack var nära förestående.

Men det mest grundläggande problemet var förmodligen den sovjetiska personalens låga utbildningsnivå, konstaterar författaren. Trots Stalinregimens massiva satsningar på tung industri under de första femårsplanerna på trettiotalet var Sovjetunionen till stora delar fortfarande ett efterblivet agrarsamhälle med bristfälligt skolsystem och utbredd analfabetism. Problemet förvärrades vid 30-talets slut när den stridserfarna officerskåren decimerades under Stalins utrensningar och många unga karriärister, som saknade adekvat militärutbildning, flyttades uppåt i organisationen.
Den andra februari 1943 kapitulerade fältmarskalk Friedrich Paulus i Stalingrad. För samtiden framstod den Sjätte arméns undergång, tillsammans med slaget vid el-Alamein tre månader tidigare, som den stora vändpunkten i kriget. I realiteten avgjordes kampen redan under de första sommarmånaderna 1941 när Tyskland, trots sagolika segrar i inledningsskedet, misslyckades med att störta den sovjetiska regimen, skriver Zetterling. Från och med hösten 1941, när det felslagna blixtkriget förvandlades till ett resurskrävande utnötningskrig, hade Hitler och hans hejdukar inte en chans mot det väldiga Sovjetimperiet.

Boken Hitler mot Stalin är utan tvekan en läcker munsbit för de andravärldskrigetälskare som gillar militära bataljer och statistik över vapentillgångar och lidna förluster. Den som vill begripa mer om VARFÖR den blodiga konflikten bröt ut, och vad det hela skulle tjäna till, kan förslagsvis välja något annat att läsa i hängmattan. Floden av nya böcker om andra världskriget visar inga tecken på att sina.

Tredje riket vs. Sovjet

En munsbit med mycket bataljer men få svar, konstaterar Carl Johan Gardell efter att ha läst Uppsalahistorikern Niklas Zetterlings Hitler mot Stalin.