Tre minuter nära döden

Nära-döden-upplevelser utgör en alldeles egen liten genre inom framför allt den självbiografiska litteraturen. Att ha haft hjärtstillestånd men "återupplivats" i sista stund är naturligtvis något som man inte glömmer så lätt. Men att dela med sig, begripligt och konkret, av denna speciella erfarenhet till andra torde höra till de svårare uppgifterna. En som i varje fall lyckas förmedla något av det unika är Péter Nádas, en av de allra främsta ungerska författarna av i dag, som i Egen död noggrant beskriver det som kunde blivit hans sista dag, 1993.

Nádas noterar själv ett par gånger sin egen "kyliga blick" och hanterar verkligen sig själv på ett påfallande objektivt och skenbart lidelsefritt sätt. Ändå finns där ett slags darr på rösten som håller uppe spänningen i dessa utförliga dagboksnoteringar, som växlar mellan medicinskt korrekta rader om kranskärlsförträngningar och privata små bekymmer kring korrekturläsning på spårvagnen och tandläkarbesök. Boken gavs ut i Ungern 2002, alltså nio år efter den episod det gäller, men måste bygga på utförliga äldre utkast. Nádas minne är lika skarpt som hans iakttagelseförmåga. Tidigare har han gärna skrivit i det stora formatet - t.ex. den 800-sidiga Minnesanteckningarnas bok med dess många jättelånga meningar - men här blir det lite över hundra lättlästa sidor, varav många består av bara en eller några få rader. Det är en teknik som för in ett lyriskt och känsloladdat element i den för övrigt nyktra och prosaiska texten. Även på andra sätt lyckas han växla tempo mellan det lugna och det hektiska. Att hela tillvaron vacklar för Nádas under detta kritiska dygn framgår också av att han några gånger plötsligt byter från "jag" till "han" och att kronologin omotiverat bryts - just känslan att livet är ett linjärt flöde framåt upphör då infarkten slår till.

En viktig bild för att förklara hur det tre minuter långa hjärtstilleståndet egentligen kändes är att det efteråt var som att komma ut ur livmodern och möta ljuset. Nádas är inte den förste som tycker sig ha fått ett extra liv. Annars är det nog svårt att beskriva eller leva sig in i detta relativt ovanliga tillstånd, och Nádas försök bygger ofta på ett relativt abstrakt språk - förmodligen finns det inget annat att tillgå. Ett par gånger snuddar han vid religiöst färgade begrepp utan att direkt vilja påstå något i den riktningen.
I skildringen av förloppet före och efter själva hjärtstilleståndet får han däremot användning för både humor och en viss samhällsanalytisk talang. Den storvuxna och något buffliga sjuksköterskan sätter sig snarare på de båda läkarna än tvärtom, vilket möjligen är mer tänkbart i östra och norra delen av Europa än i resten. Sjukvården i Budapest verkar vara medicinskt kompetent med vissa organisatoriska brister. Att själva infarkten utlöstes av jäkt och stress verkar sannolikt - dagen innehöll en hel del skrivande, läsning, trädgårdsarbete plus diverse andra plikter.

Oavsett om man varit med om något snarlikt eller ej ger Egen död en intressant och elegant beskrivning av hur det tydligen kan kännas att överleva, en hårsmån från slutet.

Tre minuter nära döden

Hur det känns att drabbas av hjärtinfarkt berättar Péter Nádas om i sin nya bok Egen död. Den är stram och skenbart lidelsefri i tonen, konstaterar Tore Winqvist.