Lyriköversättningarna har nästan försvunnit från de stora förlagen. Om man ska tänka elakt kan det bero på att Svenska Akademien tycks ha slutat ge Nobelpris till poeter. Inga pengar att tjäna på en poet, varken nu eller i framtiden.
Men de små förlagen, de som har entusiasm men knappast några pengar, har tagit över uppdraget. Ett av dem är Rámus i Malmö som givit ut en komplett diktsamling av Christian Hawkey, en poet i 40-årsåldern från New York med de sällsammaste ting att berätta. Boken heter Medborgare i, och det är väl själva poesin som ska ta plats där efter detta ensamma i. Christian Karlssons översättning skorrar väl ibland, men för det mesta fungerar den alldeles utmärkt.
Man kan få surrealism och absurdism i tankarna när man läser honom, men det leder fel. Här finns ingenting av surrealisternas freudianska överbyggnad eller absurdisternas nihilism. Hawkeys perspektivförskjutningar har för mycket av gott humör för att passa i sådana mönster. Hans dikter liknar intelligenta tecknade filmer med metamorfoser och dimensioner som kränger sig själva ut och in. Det är mera Disney än Beckett.
Hawkey har en uppenbar vilja att roa mitt i allvaret, något som är ganska ovanligt i till exempel yngre svensk poesi. Vem fnissar när man läser Anna Hallberg? Det finns en grundläggande muntlighet i texterna, men det spontana balanseras alltid av en tanke, en övergripande vilja till form. Slam-poesi och rap producerar texter som dör när de hamnar på en boksida. Hawkeys flammar upp i beröringen med ett mer beständigt medium.
Hans tradition är specifikt amerikansk. Det märks tydligt att han anknyter till den poetiska New York-skolan från 60-talet och särskilt till dess främste företrädare John Ashbery. Här finns de vilda associationerna och den eleganta glidflykten mellan olika kultursfärer. Om Ashberys humor är torr och lite besk så är Hawkeys bubblande vital och lite slyngelaktig.
Världen i denna bok, för det mesta megastaden New York, är fylld med fåglar av alla upptänkliga känsloarter, men Hawkey är ingen andäktig fågelskådare utan en medaktör i deras hisnande trapetskonster utan trapets. De är ett slags poesins allvarliga leksaks- eller totemdjur. Som den vinglösa duvan Harold som leder diktjaget genom en allt mer främmande och hemtam stadsdjungel:
”Det är så mörkt att jag inte vågar röra mig.
Något mjukt nuddar ansiktet,
något som rör sig graciöst, följer
ett mönster, ett antal cirklar, en osynlig
spiral i luften omkring mig. Harold,
ropar jag försiktigt, Harold.
Han svarar inte. Han svarar aldrig.”
I en dikt sitter den excentriske pianisten Glenn Gould på sin gamla pianopall, den han alltid hade med sig. Men om man tittar noga svävar han bråkdelen av en millimeter över det slitna träet under den sen länge bortnötta stoppningen. En bra bild för vad Christian Hawkey själv gör när han, i ett moln av fåglar, bränner av sitt fyrverkeri av ord.