Till och med mitten av januari har man ett sällsynt tillfälle se William Turners måleri på Moderna museet. Han är också en pjäs i det fascinerande glaspärlespel som sedan decennier pågår i tolkningen av Tomas Tranströmers poesi. ”Glaspärlespel” brukar stå för oväsentligt sysslande med kulturella detaljer, men om man går till Herman Hesses roman som introducerade metaforen är det snarare tvärtom. Där ställs visserligen den finförgrenade bildningen mot tvingande världshändelser utanför den lärda republiken Kastalien - med tragisk utgång - men Hesse väljer inte sida. Han ser stora värden i den humanistiska reflexion som andra avfärdar som nonsens eller perverterat nöjesliv.
Tranströmer nämner Turner ett par gånger. Niklas Schiöler ägnar motivet en intressant studie i sin bok Ledstången i mörkret, en hastigt sammansatt men ändå ganska gedigen samling uppsatser kring Tranströmers poesi.
Den sena dikten En skiss från 1844 lyder så här:
William Turners ansikte är brunt av väder
han har sitt staffli längst ute bland bränningarna.
Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen.
Han vadar ut i det långgrunda dödsriket.
Ett tåg rullar in. Kom närmare.
Regn, regn färdas över oss.
Schiöler kan bevisa vilken målning det rör sig om, till och med vilken reproduktion som Tranströmer sett. Den heter Rain, steam and speed: The Great Western Railway och föreställer ett tåg som rusar mot betraktaren genom ett landskap av upplösta färgsjok. Det enda som syns tydligt är lokets skorsten.
Men därmed är ingenting sagt om Tranströmers dikt. Den är ingen ekfras, ingen återgivning i ord av ett konstverk. Medan de sex korta raderna skissar ett slags dödsrike skildrar målningen den framrusande moderniteten. Turners bild befinner sig mitt i en stor träta om järnvägarna – förstör de landskapets jungfrulighet eller skapar de ett nytt och gott samhälle? Konsthistorikern John Ruskin var en varm anhängare av Turners måleri men nämnde aldrig just denna bild – Ruskin hatade järnvägen. Romanförfattaren William Thackeray – han med Vanity Fair – uppskattade den däremot.
Varför fastnade Tranströmer just för denna ganska okända Turnermålning? Här har Schiöler inte mycket att säga. Jag skulle våga en gissning – utan direkta belägg. Jag tror att fascinationen utgår från själva tåget. Tranströmer berättar i sina memoarer hur han som pojke hängde på järnvägsmuseet som då låg i Klara i Stockholm.
Järnvägarna drar också fram genom flera av hans dikter. På målningen materialiseras loket, en av den tidiga modernitetens främsta symboler, ur ett töcken av färg. Ett odjur av stål närmar sig regn och grönska. Som så ofta, ända sedan debuten (se min essä i UNT 10/12, finns att läsa på unt.se/kultur) inträder Tranströmers uppenbarelser i mötet mellan arkaiskt och modernt, natur och teknik.
Turners lok får spela rollen som Karons färja över dödsfloden Styx. Jag tror Niklas Schöiler har hittat något här precis som i de andra essäerna. Men den lilla Tranströmerpastisch som avslutar boken hade han kunnat avstå från.