Den inom dikternas ram anonyme poeten Tomas Tranströmer uteslöt i sina tidiga verk helt orden jag, mig och min. Att ge orden röst fick bli läsarens sak. Detta asketiska ideal visade sig efter hand ohållbart och blev till ett manér. Successivt i diktsamling efter diktsamling träder författaren Tomas Tranströmer fram som den som ger texten mening och röst, även bokstavligen som vid offentliga uppläsningar.
Det anonyma idealet var inte Tranströmers eget påhitt. Han hade lärt sig det av den beundrade T.S. Eliot som utvecklat det till en hel poetik. Långt senare kom det fram att den unge Eliot hade ett pinsamt privatliv att dölja bakom den objektiva fasaden. Motsvarande svarta sidor saknas hos Tranströmer, även om han i likhet med de flesta människor sopade ett och annat under mattan. Därför vågade han successivt lätta på förlåten till det privata, bland annat i det självbiografiska utkastet ”Minnena ser mig”.
Den tilltagande personliga öppenheten förs ett steg vidare i den nu postumt utgivna boken ”I arbetets utkanter”, under hans sista tid här på jorden sammanställd från en brokig samling dokument ur hans privata arkiv under ledning av hans hustru Monica i samarbete med en redaktör och under överinseende av författaren själv.
Det har blivit en grafiskt mycket påkostad volym med förstklassiga färgreproduktioner av gamla manus, brev, tidskriftsartiklar fotografier med mera. Titeln ”I arbetets utkanter” är lånad från en dikt i 1966 år samling, och arbetet i fråga består närmast i verksamheten som kommunalanställd psykolog i Västerås. Livet igenom arbetade han i detta fack – på halvtid. På den andra halvan reste och skrev han. Den tidvis tyngande arbetsbelastningen, med inslag av ren depression, ägnas magert utrymme i årets bok.
En annan sida av hans liv under främst 1960- och 70-talen som upptog hans tankar och tid tonas också ner. Som den tidigare publicerade brevväxlingen med den amerikanske diktarkollegan Robert Bly visar berördes han djupt av det pågående kriget i Vietnam. Som bekant utlöste det våldsamma protester från vänsterorienterat håll runt om i Västvärlden, och somliga författare här hemma i Sverige hävdade att all dikt som inte öppet tog politisk ställning var att betrakta som borgerligt förräderi. Detta kunde Tranströmer inte acceptera, och han vände sig, med risk att bli impopulär, mot denna ideologi i diktsamlingen ”Mörkerseende” (1970).
Detta är ett av flera exempel på den postuma bokens allmänna tendens att undvika kontroversiella ämnen – både begriplig och försvarbar när det gäller en nyss bortgången stor diktare som i så hög grad berikat vår litteratur. Desto mer glädjande att hans position i en annan i vårt sekulariserade land känslig fråga blir ingående belyst: religionen och den kristna tro som Tranströmer faktiskt bekände sig till.
Ett exempel är dikten ”Romanska bågar” som citerats till leda från landets predikstolar. Den handlar om en närmast mystisk upplevelse i San Marcokatedralen i Venedig där Tranströmer tyckte sig omfamnas och tilltalas av en ängel. I årets bok återges två utkast till dikten som båda avslutas med raden: ”Jag tänkte: Det här är dyrbart. Det vill jag aldrig skriva om.” Och ändå både skrev och publicerade han dikten.
Längst ifråga om kristen teologi går han i ett brev från 1979 till en kollega. Han suckar där under allt obegripligt som prästerna känner sig tvingade att säga om Gud och världen, särskilt det ondas problem. Han vänder sig mot ”den specifikt kristna paradoxen: försoningsläran.” Den gode kristne säger sig göra sitt bästa fastän livet kan kännas hårt och tungt, vartill den rättrogne prästen genmäler: ”Tror du. Men i själva verket är du en skurk. Dina synder är i själva verket så omfattande att Gud, tyvärr, trots sin ofattbara kärlek, skulle känna sig tvungen att skicka iväg dig till ett evigt Auschwitz, benämnt Helvetet, om det inte vore för en enda sak, nämligen att han en gång pinade ihjäl en fullkomligt oskyldig varelse, sin egen son, istället, och på så sätt slipper du fara till Auschwitz.” Det är enligt Tranströmer den faktiska innebörden i det som sägs från predikstolen. Beska ord, får man säga, men svåra att sanningsenligt bemöta.
Under sina år i Västerås besökte han regelbundet domkyrkan, men inte för att delta i gudstjänster med trosbekännelse och predikan utan enbart för att lyssna till lördagarnas orgelkonsert. Musikälskaren och vänsterhandspianisten Tranströmer ägnas för övrigt ett särskilt avsnitt i den nya boken. I toner kunde han in i det sista, långt efter det att orden börjat svika honom, uttrycka sin uppfattning om de eviga värdena bortom all teologi.