Trängen som blev mentalsjukhus

Olle Nilson, livligt kulturverksam i nordvästra Uppland, bor sedan ett antal år i Kroksbo, Enåkers socken. Han går ibland i sitt författarskap över landskapsgränsen till det närbelägna Sala. Sent i höstas utgav han således två böcker med ämnen, hämtade ur stadens historia. Han förmodade att de läsare som intresserade sig för den ena kanske inte attraherades av den andra. Det var säkert rätt tänkt, men här anmäler jag nu båda, eftersom de anknyter till varandra.
Den första boken har på omslaget en ståtlig krigare iförd pickelhuva. Mannen tillhörde en militär enhet som placerades i Sala 1906 under namnet T 5. År 1901 hade indelningsverket efter ändlösa diskussioner avskaffats och kaserner fick ersätta de gamla mötesplatserna och deras tältläger. Kungl Västmanlands Trängkår var inte, vilket framgår av namnet, i likhet med det ungefär samtidigt tillkomna I 8 i Uppsala ett regemente utan en mera blygsam enhet.

Ordet träng har med "train" att skaffa och innebar att man bland annat skulle understödja de stridande förbanden med transporter, materiel samt inte minst sjukvårdsutrustning och till denna hörande personal.

Magistraten i Sala fick redan sommaren 1900 en förfrågan om den kunde tänka sig att upplåta mark åt en kommande trängkår. Skrivelsen, som Nilson återger, hade "ett ömsom mjukt, ömsom kärvt" ordval. Nåja, staden accepterade anbudet. Som framgår av författarens summeringar kan det verkligen diskuteras om det var så klokt ekonomiskt sett. Men nu var i alla fall lilla Sala också en garnisonsstad. Kåren förlades i nyuppförda byggnader några kilometer nordväst om Torget, intill den landsväg som löpte i riktning Bergslagen.
Olle Nilson ger en uttömmande beskrivning av den utrustning i form av fordon, persedlar, vapen med mera, som hörde till trängen. Men man får också inblickar i de anställdas tillvaro. Alla dessa, vilken funktion de än hade, bildade en särskild församling i Västerås stift. Den omfattande som mest drygt 500 personer.
Visst spred kåren en viss glans över Sala och officerarna i sina vackra uniformer var eftersökta inslag i societetslivet. Dock var det få av dem som verkligen rotade sig i staden, eftersom de vid avancemang flyttade till andra garnisonsstäder. Underofficerarna och underbefälet bildade däremot ofta familjer och blev kvar på orten. Besvärande var ibland de slagsmål som uppstod mellan stadens unga män och beväringarna, när det gällde att vinna flickornas gunst på dansbanan.
För transporterna svarade i regel hästar. Om en av dessa berättar Nilson en märklig historia. Han bar namnet 22/2 Dick. När det var fälttjänst och man packat sadeln tungt började han märkbart att halta efter en halvmil och måste ledas tillbaka till kasernen. Där blev han snart frisk och veterinären kunde aldrig hitta något fel på honom. Dick var en oförbätterlig simulant."Djuren är väl också mänskor", frestas jag tillägga.

Men så kom 1920-talet och ett antal militära enheter i landet, däribland T 5, fick genom beslut av ministären Sandler 1925 stryka på foten. Nyårsafton 1927 halades den tretungade örlogsflaggan på kanslihuset. Vad skulle man så göra med lokalerna?
Sala ställdes inför samma problem som många orter i vår tid. Här fattade man ett beslut att utnyttja de gamla kasernerna till vård av mentalsjuka män. Anläggningen kallades Salberga och ordet fick raskt en mörk klang. När jag gick i samrealskolan i början på 1940-talet var "salbergare" ett fult tillmäle, som slängdes ut åt någon kamrat som man ville mobba.
Olle Nilson har i skrift nummer två skildrat anstaltens utveckling under den tid som den existerade, således 1930-1997. Det är en bok med tyngd i den meningen att han här också ger en översikt över svensk psykiatrisk vårdhistoria under sextiosju år. Den första hälften av skedet, fram till 1966, var Salberga ett sinnessjukhus och under de återstående 30 åren ett "specialsjukhus". I början var kanske flertalet av patienterna vad man nu kallar utvecklingsstörda. Men där fanns också män med avvikande sexualbeteenden, alkoholister och återfallsbrottslingar.
I den rikt illustrerade boken har författaren på grundval av journaler och andra källor belyst många gripande människoöden. Jag vill därför, oavsett läsarens specialintressen, rekommendera båda dessa böcker för studium. Här får vi lära oss åtskilligt om de två viktiga delar av 1900-talets historia som avser försvaret och vården.

På Sala kyrkogård finns ett markerat område, där den ena hälften pryds av enstaka gravvårdar samt en minnessten, som omtalar att Trängkåren här jordade sina döda åren 1907-1927. På den andra hälften står en klockstapel.
Men vad besökaren inte ser är att just på denna plats begravdes 1930-1957 sjuttio patienter från Salberga. Dessa män har inte fått några gravvårdar eller någon minnessten. De vilar här namnlösa och glömda.

Trängen som blev mentalsjukhus

Värdefull kunskap om 1800-talets försvar och vård finns att hämta i Olle Nilsons nya böcker, skriver Torgny Nevéus.