Trädgårdens natur

Är du trött på småskaligt trädgårdsodlande? Undrar du också vad sallad och blommor har att göra med trädgård? Vill du för omväxlings skull läsa något temperamentsfullt? Tja, då är Stefan Foconis Om trädgårdskonsten boken för dig.

Låt dig bara inte skrämmas i väg av bokens fulhet: haveriet i layout är fullständigt. Det är en av de fulaste böcker jag sett. Att någon på förlaget dessutom valt att kalla den essä bidrar väl ytterligare till att skrämma i väg potentiella läsare.

Förresten. Du behöver inte vara ett enda dugg intresserad av trädgårdar för att läsa Foconis bok. Det är bättre om du inte är det. Även om ämnet är odling är det ändå inte det boken handlar om, egentligen. Snarare är det om hur svårt det är att sätta ihop en Ikeamöbel … Nej, inte riktigt: mer om hur svårt det är att växa i ett så kargt klimat som Norden erbjuder. Någonting ditåt. 

Låter det stolligt? Foconi har lagt sig till med att driva upp träd från världens alla hörn i sin trädgård. Fråga mig inte hur stor den är, men det låter knappast som en villaplätt med tillhörande trädgårdstomte.

Höjdpunkten i alltings djävlighet är när Foconi berättar om ett planerat växthusbygge. Den som missat bokens poäng lär i det kapitlet förstå. Det Foconi saknar i kunskaper om konsten att bygga har han igen på ordsnickeri. I det flödar snickarglädjen.

Det ligger något djupt mänskligt i att använda ord i kombination med humor, ironi, sarkasmer och utbrott för att stå ut med att saker och ting skiter sig. Det är Foconi fenomenal på. Det kryddar han med några delar akademiska kunskaper.

För Uppsalabon är det intressant att veta att Foconi glad i hågen beger sig till slätten för att fördjupa sitt intresse för rönnen. Den fanns (finns?)representerad i Botaniska, sedan docenten i växtbiologi tillika museiintendent på ort och ställe Harry Smith fört dit frön från sina expeditioner i Kina på 1920- 30-talen. Men när Foconi anländer till Botaniska ser han ett av träden försvinna i gapet på en brandgul grävskopa till fördel för Akademiska hus. Ett bygge som för övrigt sköt upp ur jorden utan att någon ens hann säga blåsippa.

Återstår gör bara att tacka bokförlaget Themis, och författaren, för att ha bättre förstånd för innehåll än yta, när det blir mer vanligt att bokförlag tänker tvärt om, och hoppas att den insikten ”döm inte boken efter omslaget” lever kvar. Synd och skam vore väl annars. Det finns mängder av böcker att mata returpapperscentralen med: den här hör definitivt inte dit.