Vill man sammanfatta innehållet i Lars Gustafssons poesi i ett enda ord, skulle det kunna vara livsnärvaro. Alltsedan den första diktsamlingen Ballongfararna 1962, som har åtskilliga referenser till författarens dåvarande vistelseort Uppsala, har nuet och ögonblicket intagit en viktig position. Det är från den han givit sig i kast med att dechiffrera verkligheten och precisera vad som menas med tillvarons gåta. Lars Gustafsson är svensk litteraturs störste mångfrestare och den skapande spännvidden hos honom är svårslagbar. Från det omedelbara och näraliggande sträcker sig hans blick och tänkande till kosmiska sammanhang om vilkas utmarker vi bara kan hysa aningar. Ingen av hans samtida äger heller samma förmåga till lyssnande inåt. Här finns en kunskapskälla omfattad med lyhördast möjliga uppmärksamhet.
Sent i augusti i år publicerade Lars Gustafsson diktsamlingen Om begagnandet av elden. Sedan dess har förlaget Atlantis givit ut ännu en volym med hans dikter. Det är en antologi sammanställd av författarens tyske förläggare Michael Krüger och även försedd med ett efterord av denne. Boken bär titeln Århundraden och minuter. Här ingår dikter från hela författarskapet med tyngdpunkt hos En tid i Xanadu, från 2002. På slutet finns även några texter från den elektroniska utgåvan av diktsamlingen tidigare i höstas. Samlingsvolymen har ingen kronologisk disposition. I stället har utgivaren mycket förtjänstfullt samlat innehållet kring teman och motiv som redan från början funnits utvecklade. Lars Gustafsson har oavbrutet återvänt till dem, slipat på sina formuleringar och hittat nya infallsvinklar.
Läsaren får möjlighet att följa denna process. Men ges också tillfälle att möta dikterna på nytt och nu insatta i ett ännu vidare sammanhang.
Sommarlandskapet i Västmanland, barndomens nyfikenhet och förundran, bondesamhällets gamla inbyggare, föremålen som ingen längre minns vad de en gång användes till, tidens och årstidernas gång, den förhöjda livspulsens yttringar, vemod lika väl som stunder av tillförsikt och lycka samlas på dessa boksidor till en följeslagare att ständigt ha till hands. Till de största numren hör den tidiga dikten Världens tystnad före Bach, både en programförklaring och en hyllning till människans skapande förmåga. Här ingår såväl den tvetydigt uppgivna Maskinerna, med en utförlig kommentar, som dess motdikt Om den goda styrelsen. Med ens blir spänningsfältet synligt och tydligt i Gustafssons författande mellan intellekt och konstnärlig ingivelse, mellan reflexion och dikt. Det som är huvudtemat i romanen Fru Sorgedahls vackra vita armar, som kom för några år sedan.
Lars Gustafsson är en författare som bjuder tröst, inspirerar och stimulerar. Han fäster på pränt den tillvaro genom vilken vi alla andra tar oss fram mer eller mindre snubblande. Utan att bli särskilt klokare. Då känns det bra att veta att han finns.