Toppen av anorexins isberg

På omslaget en ung kvinna på ett för övrigt tomt scengolv. Hon sitter med böjt huvud, mager men ännu inte tillräckligt mager för att kunna spela anorektiker i en teaterpjäs.

Men snart har hon nått dithän.

Om fastans berusning handlar den franska författaren Delphine de Vigans självbiografiska roman, som faktiskt inte är hennes senaste. Hon debuterade i själva verket med Dagar utan hunger år 2001 under pseudonym. Först efter att ha publicerat flera uppmärksammade romaner under eget namn vågade hon ta steget och erkänna: Det här har jag skrivit.  Det är jag som är Laure och det står jag för.

Laure, 19 år, har tappat lusten att äta. När hon med sina 175 cm inte väger mer än 36 kilo låter hon sig äntligen övertalas att lägga in sig på sjukhus.  Hon är ett huttrande skelett, hopkrupet vid värmeelementet i yllestrumpor och polotröja: ”Döden bultade i magen på henne, hon kunde ta på den.” Och: "Hon ser ut som en isärplockad trombon, en galge från kemtvätten, en tv-antenn efter storm."

Läsaren vill veta varför men svaret glider undan:
Det var något utanför henne själv som hon inte kunde sätta namn på. En tyst energi som förblindade henne och styrde hennes dagliga liv. Som en tripp, en snedtändning…"

Att Laure lider av anorexi är tydligt men läsaren vill veta mer. Mer än Laure själv, som "från ingenstans måste gräva fram orörda sår som förvarats i kylrum, för att försöka förklara hur symtomet uppstått eller valts ut."

Laure vill inte bli frisk. Blir hon det kommer hon att "kvävas i sig själv, i ett förtroendeingivande hull, det hesa skriet som ljuder från barndomen."
Nu vill hon göra sina föräldrar illa: "Så lätt skulle de inte komma undan."
Laure är protagonisten i ett drama. Doktor Brunel, Laures läkare, är hennes antagonist. Han är välvilligt omhändertagande men låter sig bli lurad på det sista kilo som krävs för Laures utskrivning. Hon har ett monster inom sig. Denna Lanor är starkare än näringssonden, hon gnager, suger i sig, tuggar i sig massor av kilon. Monstret är också en liten flicka, skyldig till att inte vilja bli stor.

Kommen så långt i min läsning började jag själv förlora lusten att äta.

Läsaren får se endast toppen på det isberg som är anorexin. Det mesta rör sig under ytan: förhållandet till systern Louise, till den tidigare pojkvännen, till föräldrarna.

Delphine de Vigan visade som mycket ung en förbluffande talang. I hennes senare verk, No och jag (svensk översättning 2008) och Underjordiska timmar (svensk översättning 2010), skulle det sensuella språket och de livskraftiga metaforerna fira ytterligare triumfer.