Tonsäkert om manlig förvirring
Jesper Larssons roman Hundarna skildrar ett liv som stelnar i brist på användning, skriver Catrin Ormestad.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I romanens centrum står Frank som bor i en medelstor svensk stad. Han är i fyrtioårsåldern och arbetar på lokaltidningen med att samla in udda notiser till familjesidorna. För några år sedan gav han ut en bok som fortfarande står på snurran med "lokala författare" på ortens bibliotek, men det är länge sedan han skrev någonting. En dag springer han ihop med en bekant på gatan. De konstaterar att det var länge sedan de sågs, pratar en liten stund och skyndar sedan vidare, var och en till sitt.
Frank kan emellertid inte komma på vad mannen heter eller hur de känner varandra. Vem är han egentligen? Det är inte förrän han ser mannens bild i tidningen som han får reda på vad han heter. Frank söker upp honom, och de båda männen börjar umgås trots att de inte har en aning om var, eller om, de har träffats.
Samtidigt sker andra förändringar: Frank förlorar sitt jobb på tidningen och tillbringar mer och mer tid framför datorn, chattande med en ung amerikanska som gör allt han vill framför webbkameran, förutsatt att han betalar. Han blir även vän med en dövstum pojke som bygger en brokig legomur tvärs över hans vardagsrum. Och dagarna bara går. Hundarna är en berättelse om ett liv som nästan omärkligt krymper och stelnar - i brist på användning.
I boken finns flera intressanta motiv men det mest konsekvent genomförda är utan tvekan genustemat. Jesper Larsson väver in ett flertal sidohistorier och karaktärer i berättelsen som på olika sätt behandlar kvinnans identitet och roll i ett patriarkalt samhälle. Störst utrymme ges åt den unga kvinnan som Frank möter på sexchatten, vars obevekliga halkande utför det sluttande moraliska planet får smått groteska proportioner: hon går från att ta av sig tröjan framför en webbkamera till att spela in lätta porrfilmer till att slutligen ha offentligt samlag med 500 män.
Men där finns också mer vardagliga karaktärer, till exempel från Franks egen skoltid - flickan som försöker bli populär genom att strippa på en fest, och den snygga tjejen med det dåliga självförtroendet som alla killar vill ligga med, trots att de föraktar henne. Mest minnesvärt är dock det skissartade porträttet av en bosnisk prostituerad som har sex med samma FN-soldater som dagtid gräver upp hennes släktingar ur massgravar.
Ingen av kvinnorna, inte ens hon, framstår emellertid som något offer, kanske för att Hundarna också är en berättelse om manlig förvirring och impotens i en värld där könsrollerna blir alltmer komplexa. Frank själv blir en bild av den moderna mannens dilemma, fångad mellan sina drifter och sitt samvete. Med fin satirisk udd låter Jesper Larsson honom skänka samma summa som han spenderar på sin nätporr till östeuropeiska flickor som blivit offer för trafficking.
Trots att kvinnan i Hundarna tvivelsutan befinner sig i underordnad position blir hon ofta vagt hotfull. Ett genomgående motiv är de onda småflickorna. En smått bisarr scen beskriver hur en grupp småflickor slår ihjäl råttor i en uttorkad flodbädd, gripna av en slags blodtörstig gruppdemon à la Flugornas herre. Boken som helhet genomsyras av en mörk underton, och man läser med en känsla av att nalkas något hotande. Där finns även lätt surrealistiska inslag.
Språket är enkelt och registrerande och präglat av en naivitet som ibland fungerar mycket bra, till exempel när Frank beskriver en gammal kvinna som han blir vän med då han arbetar på ett servicehem i tonåren: "Hon var som vem som helst fast mycket äldre."
Samtidigt borde språket ha stramats upp en hel del, boken känns ofta pratig och ofokuserad. Franks berättelse bryts ideligen upp av monologer i vilka sidokaraktärerna får stiga in och berätta sin historia. Flera är mycket fina, men de gör också romanen något splittrad.
Jesper Larsson för han in alldeles för många trådar och karaktärer i boken, men går inte på djupet med någon, tyvärr inte ens Frank. Trots att man följer honom i närmare fem hundra sidor är det omöjligt att bli klok på vem han är, eller varför man egentligen skall intressera sig för honom.
Hundarna är ändå en tonsäker och ofta sympatisk bok som visar på Jesper Larssons bredd som författare. Särskilt fin är hans förkärlek för de udda och utstötta, vilka han beskriver med både respekt och medkänsla.
Hundarna av Jesper Larsson
(Albert Bonniers Förlag)
(Albert Bonniers Förlag)