Tonårstidens desperata sökande

Katja Timgren debuterade 2004 med den prisbelönta ungdomsromanen Det jag inte säger. Efter det har det varit tyst om henne, men nu kommer hon med romanen Ingenting har hänt, en uppväxtskildring från Norrland. Sjuåriga Julia flyttar tillsammans med sina föräldrar och lillebror Joel från Umeå till en liten by vid kusten. Föräldrarna hoppas att barnen där ska få en uppväxt med frisk luft och stora ytor och en lugnare livsrytm, men för Julia innebär flytten att hennes barndom och tonår präglas av isolering från omvärlden.

Timgrens berättelse följer stigar som blivit ganska väl upptrampade i den svenska samtidslitteraturen. Här är en ensam, duktig flicka som inte vet vad hon ska göra med sin duktighet. Här är ett par föräldrar som vill sina barns bästa, men är för upptagna med att bearbeta sina egna misslyckanden för att verkligen kunna lyssna och hjälpa. Här finns en vänskap som går förlorad någonstans i tonårstidens desperata sökande efter identitet, och här kommer en hopplös förälskelse i en klasskamrat som ändå utmynnar i ett erkännande av den egna sexualiteten. Det är sympatiskt och inte ointressant, men det finns inget i skildringen av Julias utanförskap som gör ont att läsa.

Med sina drygt trehundra sidor är Ingenting har hänt kanske något längre än den borde varit. När man kommer ner på detaljnivån är dock Timgrens berättande desto mer ekonomiskt; meningarna är i allmänhet korta, ibland består de bara av en sats eller av ett enda ord. Inte heller detta känns särskilt nyskapande, men det fungerar ofta bra, särskilt i de impressionistiska miljöbeskrivningarna.
Insprängt i den annars mer eller mindre kronologiska skildringen finns några avsnitt om ett kort återbesök i föräldrahemmet som Julia gör när hon hunnit upp i tjugoårsåldern. Där ges antydningar om att hon funnit ett vuxenliv som hon själv är nöjd med, men samtidigt ligger tyngdpunkten av skildringen på hennes oförmåga att kommunicera med sina föräldrar.

Ingenting har hänt och Det jag inte säger behandlar till viss del samma, möjligtvis självbiografiska, stoff, och i mitt tycke blev resultatet bättre första gången.
I debuten var huvudpersonen öppen för att kommunicera med omvärlden, författaren var villig att engagera läsaren i handlingen och det fanns en tro på att tillvaron kan förändras och förbättras. Att Ingenting har hänt är mer introvert och klaustrofobisk borde egentligen inte vara något problem. Men den lyckas samtidigt vara navelskådande och vag i konturerna, och det blir otillfredsställande när författaren har visat tecken på att kunna bättre än så.

Tonårstidens desperata sökande

Katja Timgrens nya roman Ingenting har hänt är en klaustrofobisk skildring av klyftan mellan föräldrar och barn, skriver Anne Marcusson.