Tonåringar i Palestina berättar
Catrin Ormestad konstaterar att ensidighet till trots är Ung i Palestina det mest hoppfulla hon läst om Palestinakonflikten.
Trots de hårda villkor barn i Palestinska områden lever under har de samma drömmar och intressen som vilka barn som helst.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är några av ungdomarna man möter i Ung i Palestina. Att vara tonåring under ockupation. Anne Casparsson och Britta Abotsi har rest runt på de palestinska områdena och låtit ungdomar i åldern fjorton till tjugoett berätta om sig själva och sina familjer, sina drömmar, förhoppningar och bekymmer. Trots att intervjuerna är korta och porträtten tämligen ytliga ger deras berättelser en ganska god bild av vardagen på de ockuperade områdena.
Många böcker som behandlar konflikten mellan israeler och palestinier bemödar sig om att vara någorlunda objektiva: en beskrivning av palestinskt lidande balanseras genast av lite israeliskt. Så är däremot inte fallet med Casparssons och Abotsis bok. De försöker inte sticka under stol med att de förbehållslöst står på palestiniernas sida. Detta är en bok om ockupationens offer, punkt slut, och Israel pekas ensamt ut som ansvarig för lidandet. En författare har självklart ingen skyldighet att beskriva båda sidorna i en konflikt, så mot ensidigheten finns det ingenting att invända. Ett krav som man däremot kan ställa på en bok är att fakta skall vara korrekta, och det är de för det mesta i Ung i Palestina. Researchen tycks ha varit noggrann och tonen är genomgående saklig, ändå har en del överdrifter smugit sig in i texten, till exempel påståendet att "mängder av palestinier går hungriga varje dag". Sanktionerna mot Gaza har tidvis lett till att det uppstått brist på bröd och många barn lider av bristsjukdomar på grund av ensidig kost, men någon svält förekommer inte på de palestinska områdena.
Tendensen till överdrifter går också igen i samtalen med ungdomarna. I vissa av de familjer som Casparsson och Abotsi besöker finns det sociala problem, vilket uppenbarligen beror på missbrukande eller frånvarande fäder, ändå skyller ungdomarna slentrianmässigt sina problem på "ockupationen", vilket författarna okritiskt accepterar, olyckligt nog. Det finns nog med lidande bland palestinierna som verkligen orsakats av israelerna och situationen på de ockuperade områdena är tillräckligt förtvivlad, utan att man skall behöva ta till överdrifter.
Ung i Palestina är ändå en trevlig liten bok, lättillgänglig, överskådlig och informativ. Varje intervju följs av en fördjupande artikel om till exempel husrivningar eller bosättningar, vilket gör boken lärorik om än något didaktisk. Språket är enkelt och låter ana att den huvudsakligen riktar sig till ungdomar. Som studiematerial i skolorna skulle boken nog fungera alldeles utmärkt. Och den är inte bara rekommenderad läsning för dem som är intresserade av Palestinakonflikten; i en tid när al-Qaida och "kriget mot terrorismen" öppnat klyftor mellan öst och väst skingrar Ung i Palestina alla stereotyper som möjligen kan finnas i väst om muslimer och araber. De ungdomar vi möter i boken skulle lika gärna kunna bo i Uppsala eller Stockholm: de vill bli skådespelare, dagislärare och journalister, de chattar, skriver dikter och spelar fotboll och drömmer om att resa och lära sig flyga, och - vilket är anmärkningsvärt, med tanke på den press de lever under - sprudlar av livsglädje och framtidstro. Detta gör Ung i Palestina till något av det mest hoppfulla jag har läst om Palestinakonflikten.