Johanna Holmströms Asfaltsänglar handlar om mycket av det som dagligen hörs i vår samhällsdebatt. Liksom i novellsamlingen Camera Obscura skildrar hon spänningsfyllda möten mellan traditioner och modernitet. Systrarna Samira och Leila är finlandssvenska flickor med muslimsk bakgrund som på var sitt sätt kämpar för att frigöra sig från familjens kontroll, samtidigt som de måste hantera den vardagsrasism som de möter ute i samhället.
Deras mamma Sarah är muslimsk konvertit och strikt ortodox. Hon ägnar all sin lediga tid åt att diskutera religiösa spörsmål med likasinnade. Pappa Farid, bördig från Maghreb-regionen och för vars skull den djupt kristna Sarah en gång bytte tro, är däremot en sekulariserad muslim.
Liksom Samiras bästa vän Jasmina lever flickorna i ett slags mentalt gränsland. Sida vid sida med sin finlandssvenska identitet hör de historier om kvinnliga släktingar som gifts bort i föräldrarnas hemländer eller om så kallade ”asfaltsänglar”, det vill säga flickor som av sina släktingar har bestraffats med döden. De lever med påbudet om att en ogift kvinna ska vara oskuld, men oroas samtidigt av att oskulden gör dem attraktiva för släktens giftermålsanbud.
När Samira hör att fadern har giftermålsplaner för henne rymmer hon hemifrån och får skyddat boende. Hennes historia handlar om strävan att som finlandssvensk också få vara en fri och stolt muslim. Samiras och Jasminas resonemang om kvinnlighet, frihet och självbestämmande är ofta märkligt lika de diskussioner om kön och jämlikhet som fördes i Lefflers, Steenhoffs eller Agrells 1880-prosa och dramatik.
Den femtonåriga Leila bjuder i sin tur motstånd mot de definitioner av såväl kvinnlighet som främlingskap som hon tycker att hemmet och den övriga omgivningen vill tvinga henne in i. I skolan hör hon till de mobbade ungdomarna, en skildring som i övrigt är djupt skakande. Systrarnas respektive berättelser spänner mellan åren 2005 och 2008 men utan en inbördes kronologisk ordning, något som i mitt tycke tar udden av den stigande dramatiken i romanen.
Hedersrelaterat förtryck är ett ämne som ofta kommer i kläm mellan rasistiska generaliseringar å ena sidan och välmenande bortförklaringar å den andra. Holmström har dock lyckats skapa en komplex berättelse som utmanar läsaren. Sarahs historia kan läsas som en psykologisk betraktelse över en gudstro som helt oavsett religion blir ett slags självpåtaget mentalt fängelse i stället för att vara till glädje och tröst.
Konflikten mellan Sarah och Farid handlar i grunden om kvinnor som för kärlekens skull är beredda att offra hela sitt hittillsvarande liv. Leila lider av alltför lite uppmärksamhet snarare än alltför mycket kontroll – även om mammans lilla trupp ortodoxa konvertiter försöker tvinga på henne både slöja och sina egna tolkningar av islam.
Hennes förhållande till fadern pendlar mellan avståndstagande och ett tyst samförstånd. Hela romanen igenom tvingas läsaren att försöka se bortom invanda bilder och bedrägligt enkla förklaringar.