Tolv ödesdigra dagar

Tolv dagar i oktober 1962 höll världen andan när Kubakrisen briserade. Sovjetiska ingenjörsförband var i färd med att installera kärnvapenbärande medel- och långdistansraketer på Kuba som inom några veckor skulle stå klara att avfyras mot USA. Kennedyadministrationen upprättade en 800 kilometer lång blockadlinje från Puerto Rico till Bahamasöarna och väntade i andlös spänning på om de sovjetiska fartyg, som var på väg till Kuba med mera vapen och soldater, skulle ändra kurs eller dreja bi och acceptera en amerikansk inspektion. Kubaner och ryssar befarade en massiv amerikansk invasion på Kuba för att sopa undan det nukleära hotet. De västallierade fruktade en rysk hämndattack mot Västberlin eller något annat konfliktområde i världen. Båda sidor förfasades vid tanken på att motparten skulle iscensätta en provokation som skulle utlösa en världskatatastrof.

Författaren Michael Dobbs har plöjt igenom nyligen avhemligat arkivmaterial från Ryssland, USA och Kuba som ingen tidigare haft tillfälle att studera. Från och med den sextonde oktober, när CIA:s fotoanalysavdelning presenterade bilder som avslöjade nybyggda sovjetiska robotramper för presidenten, rekonstruerar Dobbs det dramatiska händelseförloppet varje dag och från timme till timme. Resultatet har blivit en rafflande bok som kastar ljus över det kalla krigets perversa logik.
Den ryska upprustningen på Kuba förvärrade egentligen inte det sovjetiska kärnvapenhotet mot USA, skriver Dobbs. När allt kommer omkring spelade det ju ingen roll om New York - och alla andra amerikanska storstäder - förintades av medeldistansraketer från Kuba eller interkontinentala robotar som avfyrades från baser i Sibirien. Kubakrisen var en politisk konflikt som hotade att rubba den globala maktbalansen mellan supermakterna. Om sovjetledaren Nikita Chrusjtjov lyckades med sitt kubanska hasardspel skulle han med största sannolikhet gå vidare inom kort och tillämpa samma tuffa utpressningstaktik i något annat konfliktområde. Cyniska diktatorer i Latinamerika, eller något annat land i Tredje världen, kunde ju också lockas att följa Castros exempel i syfte att spela ut de två supermakterna mot varandra.

Den kubanska revolutionen var nationalistisk. Målet för Fidel Castro och hans gerillarörelse var att störta den korrumperade Batistaregimen och befria landet från de imperialistiska amerikanska företag som kontrollerade stora delar av öns näringsliv. Det var president Eisenhowers fientliga politik, och i synnerhet importstoppet för Kubas socker, som tvang castroregimen att be Sovjet om hjälp. Visserligen misslyckades Grisbuktsinvasionen i april 1961, men ingen tvivlade på att CIA och de USA-stödda exilkubanerna skulle göra nya och mer effektiva försök att invadera landet. Det enda som kunde rädda Castros regim var om Kuba kunde komma in under det sovjetiska kärnvapenparaplyet.

Den sovjetiska politbyrån, med Chrusjtjov i spetsen, fångade tillfället i flykten. De halvt dementa geronterna i Kreml kunde inte motstå anbudet att beväpna Castro och samtidigt få del av den enorma popularitet som omgav de kubanska revolutionärerna vid 60-talets början. Men de felbedömde USA:s reaktion. "Chrusjtjov hade utgått från att Kennedy motvilligt skulle acceptera att de fanns där, precis som han själv hade accepterat amerikanska kärnvapen i Turkiet och Italien", skriver Dobbs. 1957 hade USA accepterat den turkiska menderesregeringens heta önskan om att förse Turkiet med medeldistansraketer som var snarlika de sovjetiska R-12-robotar som nu installerades på Kuba. De amerikanska kärnvapenrobotarna i Turkiet hade blivit funktionsdugliga i början av 1962.
Lördagen den 27 oktober 1962 nådde kalla kriget den absoluta nollpunkten. Det kunde ha varit den sista dagen i mänsklighetens historia. Klockan tio (washingtontid) sköts ett amerikanskt spionplan ner över Kuba. Tre timmar senare förirrade sig ett amerikanskt U2-plan in över Tjukotkahalvön i östligaste Sibirien. I både USA och Sovjet satt generalerna med fingret på avtryckaren. Den dagen hade det amerikanska militärkommandot en stridsberedd anfallsstyrka som bestod av 162 långdistansrobotar samt 1200 tunga bombplan som bar på en last av 2858 kärnstridsspetsar.

Klockan tio på söndagen (Moskvatid) samlades det sovjetiska kommunistpartiets presidium i Chrusjtjovs datja för att ta ställning till Kennedys senaste brev. I det förklarade sig presidenten beredd att avbryta sjöblockaden och utfärda en garanti att inte invadera Kuba. Villkoret var att ryssarna omedelbart gav order om att avveckla robotbaserna. I Kennedys budskap fanns också ett hemligt löfte att USA skulle dra tillbaka Jupiterrobotarna från Turkiet inom 'fyra till fem' månader. Efter att ha lyssnat på Chrusjtjovs redogörelse beslutade de arton männen i presidiet enhälligt att acceptera det amerikanska förslaget. Krisen var över.
Kennedy och Chrusjtjov var förnuftiga män, konstaterar Dobbs. Men ett tredje världskrig kunde mycket väl ha brutit ut om de två ledarna tappat kontrollen över de monstruösa krigsmaskiner som satts i rullning under de tolv ödesdigra dagarna. På båda sidorna fanns skjutgalna och suicidala generaler som inget hellre ville än att trycka på domedagsknappen. Det tål att tänka på.

Tolv ödesdigra dagar

Kubakrisen är en rafflande bok som kastar ljus över det kalla krigets perversa logik, konstaterar Carl Johan Gardell.