”Tre stadsjeepar omringade min familj och mig en het eftermiddag. Vi ville åka till stranden och ligga i sanden och leka med vår son i havet för första gången. Det var allt vi ville. Det kändes inte som om vi begärde för mycket.”
Mireille Jamesons liv är en saga och så en dag är det inte det längre. Den perfekta amerikanska mannen Michael, den gulliga lilla sonen Christophe, det tillfredsställande arbetet som advokat i Miami. Allt det bleknar bort, blir till en annan människas minnen, när Mireille kidnappas under en resa till sina föräldrars hemland Haiti.
Föräldrarna har varit strävsamma emigranter i USA och återvänt med rikedomar som räcker för ett skyddat liv i det gamla hemlandet. Grindar sluter sig om deras vackra hus och håller fattigdomen och våldet ute. Tills Mireille fångas in precis utanför grindarna och tryggheten visar sig vara en illusion.
Roxane Gay låter Mireille Jameson berätta sin historia i efterhand. Som läsare får vi tidigt veta att det finns en gräns i tiden för kidnappningen, för den outhärdliga tortyr som hennes kropp och psyke får utstå. Den tiden – tretton dagar – är först ett slags försäkran för läsaren om att detta ändå är något som kommer att ta slut. Men ju längre vi får vara med Mireille i hennes lidande, desto mer ter sig de där tretton dagarna som en evighet. Och efterhand blir det klart för oss att de på många sätt aldrig kommer att ta slut.
”I vilt tillstånd” är amerikanska Roxane Gays debutroman, ledigt översatt av Niclas Nilsson. Romanen publicerades i USA samma år som Gays essäsamling ”Bad feminist”. De båda böckerna talar med varandra, rör sig kring samma ämnen. Feminismen, vad kvinnor får utstå, hur det relaterar till andra gruppers förtryck. Där essäsamlingen intresserar sig mycket för vad det kan innebära att vara medelklass, svart och kvinna på samma gång, är romanen mer orienterad kring vad det innebär att vara kvinna i världen, att oavsett privilegier alltid vara sårbar för mäns våld.
Gay leder inledningsvis in berättelsen även på klass och emigration, men de frågorna hamnar gradvis i bakgrunden. Delvis har det att göra med valet att berätta historien helt och hållet ur Mireilles och hennes mans perspektiv. Vad männen som kidnappar henne har för bakgrund får vi inte ta del av inifrån dem själva, inte heller vad kvinnorna som understödjer deras kriminella verksamhet tänker.
Samtidigt är Mireille Jamesons röst inte nödvändigtvis en pålitlig berättares röst. Inte främst på grund av att brutaliteten i det hon upplever får hennes tankevärld att falla samman, utan för den märkliga kompromisslöshet hon uppvisar redan innan. Hon har en personlighet helt enkelt, en komplex och fascinerande personlighet. En som inte är helt igenom sympatisk, men som just därför är intressant att möta.
”Det kändes inte som om vi begärde för mycket”, säger hon, om att hennes familj ville åka till havet och bada den dag hon blev kidnappad. Som läsare är man inte lika säker. Vad är för mycket begärt i ett land där kidnappning av människor är ett av få karriärval? För vem är havet en rättighet?
Boken om Mireille Jameson är effektivt berättad, skruvas åt tills läsaren kippar efter andan. Och Mireille Jameson är en komplex gestalt. Jag är inte helt säker på om det räcker för att ge boken som helhet komplexitet. Men det räcker för att göra den till stark och engagerande läsning.