I och med De målade grottornas land fullbordas Jean M. Auels svit om homo sapiensflickan Aylas liv bland neandertalarna. Trettio år har förflutit mellan de fyra banden som blev världssuccé och de två senaste, Nionde grottan från 2002 och den nu utgivna De målade grottornas land. Själv läste jag de fyra första under en het sommar för drygt tjugo år sedan. Om Grottbjörnens folk och Hästarnas dal kändes som en spännande och annorlunda berättelse (Auel var ju unik med sina romaner om grottmänniskornas tid) tycktes både Mammutjägarna och Stäppvandringen för varje sida bli alltmer tröglästa.
Det var därför desto mer glädjande att upptäcka att Jean M. Auel återigen övertygar i sista delen av historien om Ayla. I De målade grottornas land fortsätter berättelsen om Aylas, Jondalars och deras lilla dotter Jonaylas liv bland invånarna i den Nionde Grottan, där Ayla nu är en ansedd och beundrad medlem av gemenskapen. Samtidigt förblir hon med sin annorlunda dialekt och sin tama varg ett exotiskt inslag, och för många en märklig främling i grottgemenskapen. Under berättelsens gång måste både hon och Jondalar gå igenom en del svåra prövningar och efter ett missfall är Ayla nära att mista livet. Jondalar kommer i sin tur fram till den stora insikten att barn inte alstras genom andarnas sammanblandning utan med hjälp av mannens säd. I och med denna nyvunna kunskap sägs människorna gå in i en ny era.
Auels romaner läses i första hand för handlingens skull. Beskrivningarna av grottmänniskornas vardag flörtar med vår tids romantisering av naturen och enkla livsstilar. Att hela historien berättas på nyhetsspalternas sakliga vardagsspråk (den svenska översättningen gör här varken från eller till) går tyvärr inte att komma ifrån. En del uttryck och repliker härstammar från den moderna människans vardag och känns direkt malplacerade, om man glömmer att det i grunden är vår egen värld och mentalitet som skildras, fast i stenåldersförklädnad. Kunde annars grottmänniskor dricka te på ”verandan” eller som Kalle Anka bli ”rosenrasande”? Och när stenåldersmannen Jondalar efter att ha älskat med Ayla fäller repliken ”Ursäkta att det gick så fort” får åtminstone den som har sett Kampen om elden svårt att hålla sig för skratt.
Som vanligt i populärlitteraturen upptar dialogen merparten av utrymmet. Innehållet är oftast banalt och överlastat med överflödiga repliker. Berättelsens grottvärld befolkas av sensuella unga kvinnor och av lika starka som ömsinta män. Med sin förmåga att tala med hästar och tämja en varg framstår den vackra Ayla stundvis som en långbent och blond Barbiedocka ur ”jag kan bli veterinär/mamma/ valpmatte/hästskötare”-serien.
Med allt detta sagt är Auels romankoncept originellt och bjuder på informativ underhållning. Beskrivningarna av de sagolika grottmålningarna och av stenåldersmänniskornas kamp för att överleva både med och mot naturen, liksom de många skildringarna av djur- och växtriket, gör den sista delen i sviten riktigt spännande. Intet för intet har Auel bland annat belönats med den franska orden L’ordre des Arts et des Lettres för att i romansviten ha spridit kunskaper om Frankrikes grottmålningar. Dessutom skriver hon om behovet av starka förebilder, om vår benägenhet att tänka i termer så som ”vi” och ”de” och om människans ständiga törst efter mer kunskap. Jag läser därför mycket hellre böckerna om Ayla än alla dessa romaner om rika och olyckliga storstadskvinnor i jakten på den perfekta kroppen, den perfekta kärleken och den perfekta klädstilen.