Till smärta och glädje

En ny bok:Nieminen Kristofersson: Någon gång regn i Ngorongoro (Albert Bonniers Förlag)Någon gång regn i Ngorongoro är en ljudmålande titel. Själva platsnamnet — vulkankratern som är en stor frodig savann i Tanzania — låter lite som ett förvrängt sätt att säga: någon gång regn. Det kan tyckas långsökt att göra den liknelsen. Men för en poet som i en dikt skrivit: "Jag lyssnade på tonfallet, nyanserna och uppfattade glädjen i dem, så nära" som en beskrivning, av ett förspråkligt tillstånd, ligger inte sambandet långt borta. Tuija Nieminen Kristofersson har också, i sina diktsamlingar, en kärlek för språkens ljud. Hon använder frekvent — men inte överdrivet — stavelserim, ordlekar, klanger och mystiska teorier om bokstäver och ljud.Det grundläggande problemet i Tuija Nieminen Kristoferssons poesi handlar om ursprung och identitet. I den and-ra diktsamlingen, Björnboken från 1995, framkallar detta å ena sidan en kontakt med hemlandets (Finlands) urgamla myter och riter. Men å andra sidan handlar det om diktjagets rotlöshet, mötet med ett nytt land (Sverige) och den tystnad det initialt innebar att inte förstå språket.I den nya diktsamlingen har poeten fortsatt att problematisera ursprung och identitet. Men det finns inte längre ett tydligt jag. Nu är det platsens ursprung och skillnader som står i centrum. Platserna är olika, fast ändå liknande. Och det har skett en förskjutning från att skriva om rotlöshet och rit till sandens korn och glasets formler. Poeten är nu nere i detaljer: i sand, vandrande sanddyner, jordens färger och dess kemiska sammansättingar. "Skillnaden är i kornens storlek från ljusgult / ljusbrunt morän-åsarnas nordiska bleka istids-färg till den / mörkröda bruna nästan vulkaniska askan."Skillnaderna finns där utan att poeten värderar dem. De är rätt och slätt närvarande. De är både till smärta och glädje för betraktaren.På ett annat plan är det just skillnaderna i färg som förlöser ett jag — som blir alltmer tydligt allteftersom diktsamlingen fortskrider. Det finns en rörelse från färglöshet till färg. Till en början är livlösheten den nordiska istidens trista ljusgrå sand eller en växande öken som breder ut sig.Ett element som bär lustMen det finns också en annan död. Den fiskaren utsätter gäddan för. Den döden blir till föda genom sitt kött. Och en annan varelses vidare överlevnad. Och dessutom, när fisken rensas blottas hjärtat och dess röda färg.Och det är färg som långsamt fyller livet med innehåll. Mot slutet av diktsamlingen skriver poeten: "penseldrag öppnar rummet".Och när poeten skriver: "korn av kvarts smälte blandades / med kalk och soda" omvandlas sandkornets värde. Det kan konkret förädlas till glas. Då duger sanden också, i sin ursprungliga form. Snart äger en lustfylld lek rum i den: "jag drömde om ett möte med en vän på stranden nära den störs­ta klitten / närmare kan jag inte komma, avtryck av oss i dynens ännu varma yta". Här utnyttjar poeten också ett annat ord för (sand)dyner — klitter — för att omvandla sanden till ett element som bär lust.Diktsamlingen utgår från ett diktcitat. I det beskrivs en pessimistisk livssyn med en bild av någon som gör färglös aska av allt den rör vid. Ett sådant jag, om än obestämt, går också igenom diktsamlingen och blir renat; och då blir det också lite tydligare. Bilden av att acceptera sitt ursprung, genom att omforma en negativ självbild, är starkt närvarande. Det handlar om att integrera sitt förflutna i nuet för att kunna se på tillvaron nyanserat.Någon gång regn i Ngorongoro är en ljus samling med hög angelägenhetsgrad inte minst för att den är förankrad i ett vanligt mänskligt problem. Det är också en konkret poesi som går att ta i och känna på. Det i en lyckad form där begrepp flätas ihop och tas om och utvidgas. Det är sand, aska, färger, glas på platser i Finland, Danmark och Östafrika som långsamt arbetar sig in i medvetandet och formas om. Tuija Nieminen Kristofersson har i sin diktning gång på gång visat att hon tillhör de verkligt intressanta poeterna på svenskt språkområde. Detta befäster hon nu igen.