Vem annan är Staffan Olzon skulle efter ett långt och innehållsrikt teaterliv samla några av sina ungdomsvänner kring sig och låta dem ingå som personer i en roman? Mellan 1979 och 1981 var Olzon teaterchef för dåvarande Upsala-Gävle stadsteater. Han uppvaktade under denna sejour politikerna och lämnade sin chefstjänst i pant för att få en experimentscen. Det var före ombyggnaden av teatern. Dessförinnan hade han gjort sig ett namn som grundare av Pistolteatern. Tillsammans med Pi Lind.
”Pickan” var den första avantgardeteatern i Stockholm och en fortsättning på de happenings som Moderna museet hade introducerat. Man knöt därmed an till det tidiga 60-talets öppenhet inom kulturen. Den som under decenniets senare del ersattes av marschriktiga kängor. Vilket medförde att flera lovande författarskap tystnade. I dag är Olzon lokalpolitiskt verksam, dataspecialist och bosatt på Österlen.
Romanen ”Om Arthur Fitzgerald” är i hög grad ett verk i Pistolteaterns och den dåvarande fria litteratur- och teatersynens anda. Den rymmer många finurligt utlagda spår till Staffan Olzons eget liv och verksamheten både som författare, dramatiker och regissör. Inte minst uppträder han gärna i den sistnämnda yrkesrollen. Men den här gången är verkligheten själv det manus för vilket han lägger sina scenerier.
Det är sällan man möter en bok som är så oförutsägbar. Olzon är rörlig och snabb i det kreativa fotarbetet. Han staplar mer än en gång sina berättelser ovanpå varandra och packar den lilla romanen full av identiteter. Namnen på personerna är ofta pseudonymer. Emellanåt vet man varken ut eller in vem som avses eller vem av dem som för ordet. För så vitt det inte är författaren själv. I sin ambition att ruska om och göra läsaren osäker, lyckas romanen fuller väl.
När vännerna förekommer, uppträder de gärna med namns nämnande. Avsnittet om Marseille innehåller dramatik över alla bräddar. På slutet får läsaren sig till livs en kriminalhistoria, som blivit rena orgien i mord. Utöver allt som är satir, ironi eller parodi finns en diskussion om jaggränser och minnenas nyckfullhet. Och om hur vi tar in och återger våra intryck av verkligheten. Aldrig kan man känna sig riktigt säker om vad som är sanning eller lögn. Vid 77 år fyllda blåser Staffan Olzon onekligen in friska fläktar i den svenska litteraturen.