Till livsutrymmets försvar

För två böcker sedan var det en bilskrot. Dessförinnan biskopsgården i Växjö med uppmärksamheten riktad mot den som en gång bar epitetet svensk nationalskald, Esaias Tegnér. Stewe Claeson rör sig utan större svårighet genom tid och rum i sitt författarskap. Från den 2007 utgivna Tiro som handlar om romarriket före vår tideräknings början, förflyttar han sig i den i dag utgivna romanen Än jublar fågelsången till hotellmiljö förlagd till östgötska Motala i början av 1900-talet.
Det finns hos Stewe Claeson både en utpräglad blick för samhällsproblem och ett starkt intresse för livsåskådningsfrågor. I det senare fallet undrar han gång efter annan vad vi gör med våra liv. Och detta mot en bakgrund som är allt annat än enkel eller lättöverskådlig. Utgångspunkten är ofta ett kaos av motsägelser som inte blir lättare att handskas med, när det mesta hos en människa är fragmentariskt och lika svårfångat som egentligen omöjligt att begripa sig på.

Så ser grundupplevelsen ut också i den nya romanen. Samtidigt är det uppenbart att Stewe Claesons ständiga umgänge med de här spörsmålen givit honom möjlighet att undan för undan finslipa argumenten. Utan vidare kan man säga att han den här gången nog överträffat sig själv i klarsyn och nyansrikedom. Lite utanför protokollet noterar man även gärna att kursledaren vid universitetsutbildningen i litterär gestaltning i Göteborg emellanåt uppnått formmässiga fullträffar av det oöverträffbara slaget. Att han dessutom tillåter sig att då och då bli lätt arkaiserande i sitt språk har en särskild poäng i detta sammanhang. Men frågan är om han utan vidare skulle tillåta sina elever att skriva "aderton". För så vitt det inte handlade om den illustra församlingen i Börshuset i Stockholm förstås.
Det är i spänningsförhållandet mellan ett välordnat, planerat och förutsägbart liv och en tillvaro där impulser, nycker, lidelser och tillfälligheter styr skeendet som den nya romanen har sin viktigaste drivkraft. Den som står för den förstnämnda livshållningen heter Wilhelm Hallgren. Han är ägare till fem hotell, som han fått överta i den tidigt avlidne faderns testamente. Efter praktik och utbildning utomlands styr han redan som 30-åring sitt imperium från Motala. Behjälpliga är en kamrer på nära håll och en advokat bosatt i Malmö, där också ett av de andra hotellen är beläget. Det största inflytandet har dock faderns i skriven form efterlämnade anvisningar, som på ett detaljerat plan styr och avgör Wilhelms hela liv. Om man så vill, kunde man kalla honom en företrädare för i dag med milt överseende betraktade livsideal. Bestämda av pliktuppfyllelse och självuppoffring. Man kunde också tala om ett överjag, som inte tolererar någon opposition eller några avvikelser.

Vid Wilhelm Hallgrens sida finns den 17 år äldre Luigi. Hon är hans livskamrat, så länge det varar, och i de flesta avseenden sin mans motsats. En plats för sig intar den livsmening hon i finner i kulturens värden, i fantasilivet och i drömmarna. Men därutöver är det tillvaron för stunden som gäller, den omedelbara behovstillfredsställelsen. Och en oavbruten kamp mot en hotande inre leda som kan övervinnas enbart genom tillförsel hela tiden av nya intryck och upplevelser utifrån. Sådant som hon är van vid från Frankrike, Schweiz och Italien. Med personlighetsdrag av det senare slaget tecknar Stewe Claeson utan att moralisera ett porträtt som i hög grad hör hemma i vår egen tid. Det mesta i Luigis framtoning bär gåtfullhetens färger. Att en av hennes mest framgångsrika strategier, i en narcissistisk inramning, bygger på manipulation, projektioner och projektiva identifikationer ger henne drag som vore hon hämtad från nutida teater och ett drama av Lars Norén. I övertoner på den nivån och genom livsmönster sprungna ur en tid långt senare, öppnas en uppenbar dagsanknytning.

För vad boken på samma gång annars uppehåller sig vid är ett begynnande 1900-tal på tröskeln till en helt ny tid. När den utspelas från 1907 fram till sommaren 1909, byggs också förutsättningarna upp för vad som senare utvecklas till den landsomfattande Storstrejken. Det är en tid av politisk oro med ökande motsättningar i samhället. Arbetarrörelsen organiserar sig och splittras och från företagarhåll sker en motsvarande process. Lågkonjunkturen breder ut sig och arbetslösheten ökar. Det är inte utan att man får dagens genomgripande, ekonomiska kris i tankarna. Men i de yttersta av dessa tider handlar den mest högljudda politiska debatten i stället om fildelning! Stewe Claeson har visat det förut, då i samband med folkhemmets avveckling, och han gör det igen, vilken lyhörd tidsskildrare han är.

Men det man ändå vill se som den här berättelsens mest vibrerande livsnerv har inte så mycket med strandade försök till närhet och kontakt, de aspekter som gör den till en kärleksroman eller den politiska diskussionen att göra. Snarare är det då den vidgar blicken inför frågorna om vår ingivelseförmåga och det egna livets värde, och när den försvarar rätten till ett personligt livsutrymme som det bränner till på allvar I ljuset av detta framstår de inblandade som mångskimrande prisman för vad som nog blivit romanens allra intressantaste problematik. Här finns också en hel del personliga tonfall, ibland naket ogarderade, att fundera på länge. Stewe Claeson går försiktigt till väga, prövar och resonerar med en eftersinnande röst. Samtidigt pågår förskjutningar och perspektivförändringar som öppnar för tillämpning en bra bit utanför bokens egna förutsättningar.

Till detta vidare fält hör folkbildningstanken, där den omnämnde pionjären Uno Stadius, framlyft i författarens efterord, spelar en avgörande roll. Likaså när Luigi introducerar sin man i den samtida litteraturens och konstens värld med namn som Vilhelm Ekelund, Verner von Heidenstam och Johannes V Jensen. Eller de anteckningar som Wilhelm Hallgren för som kommentarer till vad som sker i hans omgivning. Det är inte svårt att här se en författarens egen synliga ledtråd till hela romanbygget. Att det sedan blivit en bok mättad med en hel del vemod, eller att de fortlöpande inslagen av koltrastsång i anslutning till boktiteln också ger plats åt vad som kunde kallas livets skönhetsvärden, visar vilket omfattande och rikt register som stått Stewe Claeson till buds när han skrivit denna övertygande roman.

Bild i Kultur "Stewe till Än jublar fågelsången"

Tidsskildring. I Än jublar fågelsången visar Stewe Claeson vilken lyhörd tidsskildrare han är. Foto: William Pitt Root

Till livsutrymmets försvar

Det är ett rikt konstnärligt register som stått Stewe Claeson till förfogande när han skrivit sin i dag utgivna roman Än jublar fågelsången med dess försvar för människans rätt till ett eget livsutrymme, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.