Till försvar för konstnärerna

Det finns avhandlingar som presenterar ämnet med en sådan självklar enkelhet att man efter fullbordad läsning sitter där och undrar varför man inte har tänkt på det här själv. En sådan avhandling är Martin Fredrikssons Skapandets rätt - ett kulturvetenskapligt perspektiv på den svenska upphovsrättens historia. Det är ett dagsaktuellt dilemma som Fredrikson behandlar och det enda felet med den är att den inte utkom för ett år sedan - då hade de som debatterat ipredlagar och illegal fildelning definitivt gjort bättre ifrån sig.

Det var ganska uppenbart att den rörelse som skulle samlas under Piratpartiets fana var allt annat än ett tätt sammanhållet tankekollektiv. De mer intressanta debattörerna framförde fullt rimliga argument där de inte sällan pekade på att man i en mindre anakronistisk upphovsrättslagstiftning kunde se fler konstnärliga möjligheter än problem, medan en högljudd skara sämre tänkare tog tillfället i akt att med alltför välkända argument attackera konstnärerna.

Men även bland försvararna av den nuvarande lagstiftningen fanns det tillräckligt många motsägelsefulla argument för att den stillsamme vännen av upphovsrätt skulle få en obehaglig känsla av att dessa gestalter inte riktigt hade vaknat upp på rätt sida av millennieskiftet.
Man skulle kunna säga att den ena gruppen bara hade en vag uppfattning om kultur och skapandets villkor, medan den andra hade allt för tragiska, personliga erfarenheter av de samma. Om debattörerna hade insett att frågan har debatterats i århundraden, hade den kanske i stället kunnat utmynna i något värdefullt.
Upphovsrätten har naturligtvis en historia, bortser vi från den vet vi inte vad det är vi debatterar. Fredrikson diskuterar metodiskt rättshistorien, själva upphovsmannaskapet och de centrala begreppen - och inte minst hur de fått förnyad innebörd från tid till annan. Och däri ligger nyckeln.
Upphovsrätten är en del i en tvåhundraårig kulturell ordning och när man granskar den framträder en mycket intressant bild av hur konstnärskapet, skapandeprocesserna och publikens delaktighet i dessa processer genomgått betydande förändringar medan föreställningarna om konstnären som juridisk upphovsman ständigt tycks leva i 1800-talet. Om den ständigt föränderliga konstnärsrollen inte avspeglas i tillämpningarna av upphovsrättslagen, är det då konstnären eller lagen man ska ändra på?

Ett stående inslag i diskussionerna kring kopiering av upphovsrättsskyddade verk var ett ganska rörigt resonemang om teknik, där det framkom farhågor vilka alla tycktes vila på betydande tekniska bildningsluckor, men också en uppenbar arrogans från dem som visste bättre. Även i det avseendet kan vi blicka mot äldre tider - med åtskilliga exempel från reproduktionsteknikens historia visar författaren att tekniken aldrig har varit ett hot mot upphovsrätten, utan tvärtom har drivit på dess utveckling - en utveckling som ofta, om än inte alltid, skett till upphovsmannens fromma.

Fredriksson fastnar för slutsatsen att upphovsrätten rimligtvis inte kan vara ett självändamål, att den förfelar sitt syfte om lagarna reduceras till att bli ett investeringsskydd för branschorganisationerna. Upphovsrätten kan bara ges legitimitet så länge den gynnar konstnärerna, utvecklar kulturlivet och främjar kreativiteten.
Hur det ska gå till begriper jag faktiskt inte, men en bra avhandling är det.

Till försvar för konstnärerna

Martin Fredriksson ger välbehövlig historik till debatten om upphovsrätten. Magnus Alkarp önskar bara att boken hade kommit tidigare.