I december 1938 skapar Nazityskland förtjänstmedaljen Moderkorset; tyska kvinnor av rätt sort ska med brons, silver och guld uppmuntras att fylla Tredje riket med barn. Några år senare inrättar Stalin en motsvarande medalj för kvinnor som föder minst sju små kamrater åt Sovjetunionen. Och i i mars 2009 bloggar Kent Ekeroth (SD), sedermera riksdagsledamot, om att han vill se "ekonomiska incitament för att få den svenska delen av befolkningen att föda barn”. En huvudfigur i den moderna islamofobin är som bekant bilden av den muslimska kvinnans runda mage, tecknad som en tickande bomb. Livmodern och dess eventuella innehåll har aldrig varit en privatsak för den som haft den i sin kropp – och det gäller även utanför storpolitiken.
I en ny antologi skriver tolv kvinnor om sina upplevelser av att ställa sig utanför en barnfixerad verklighet, och om hur provocerande det kan vara för andra. I vissa delar får "Ingens mamma" ett komiskt drag av vett- och etikettskrift: Nej, du bör inte ifrågasätta ett livsval bara för att det råkar göras av en kvinna i så kallad fertil ålder... I korta, effektiva berättelser skriver Natacha López, Annina Rabe, Sofie Åberg med flera om kropp, liv, utrymme och respekt. Om tidig sterilisering, om klimakteriet som konspiration och om att ständigt bli bestulen på tid i olika sammanhang för att föräldrars prioriteringar trumfar dina, varje gång.
Det ska sägas att "Ingens mamma" är ojämn. Den lider en aning av antologins förbannelse, och när den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör så blir det lätt en del upprepningar. Det gäller kanske främst i ett par mindre lyckade kapitel som fastnar i den privata redogörelsen för beslutet, känslan, konsekvenserna, utan att lyfta blicken. Andra delar är inget mindre än utsökt, explosiv litteratur. Birgitta Stenbergs förtätade slottssamtal är som skapat för teaterscenen. Faranak Rahimi, denna sensation, skriver ihop en hel värld när hon berättar varför hon väljer att slåss för redan födda barn. Och, slutligen, Jane Magnusson, så rörande rolig när hon avslöjar att det enda som får henne att tvivla på sitt val är tanken på universum och alla de organismer före henne som förökat sig i rakt nedstigande led – med resultatet att hon kan få finnas till. "I 65 000 000 år har detta pågått och nu säger jag: 'Nej, tack. Här är slutstationen. Ert arbete var förgäves.'"
Detta banala, att ingen av oss spelar någon roll mot dessa rymder, är förvisso svårt att stå ut med. Barn eller inte, vågar jag påstå.