”Vad betyder den där lilla guldlänken kring er vrist, mademoiselle?” Det finns små ögonblick i litteraturen som kan verka obetydliga vid en första anblick, men som har en förmåga att etsa sig fast. Trots att åren går och det man läst och levt faller i glömska i rasande fart, dröjer de sig kvar – emblematiska. Det är över på några korta rader: en främmande kvinna på bussen till Genève frågar om den unga Birgittas fotlänk – ”att man tycker om kvinnor” lyder svaret – och efter ett stopp i Grenoble kommer hon rosig om kinderna tillbaka till bussen med en egen länk runt vristen.
Scenen pekar inte framåt. Den är inte avgörande vare sig för liv eller dikt – det vill säga romanen som sådan – de ses aldrig igen efter de här korta raderna. Ändå är det just den här scenen i Birgitta Stenbergs ”Kärlek i Europa” från 1981 som jag minns allra tydligast, så pass att den i mina ögon har blivit ett slags symbol för hela romanen. Kanske för att den bär på den laddning som finns i samförståndets snabbt förbipasserande ögonblick, för att den doftar av hemlighet, mystik och gemenskap.
Romantiseringen av en tyst gemenskap som manifesteras i specifika utsmyckningar, kan nog endast den som lever i liberalare tider kosta på sig, och det är inte oproblematiskt. Att förhärliga en tid – romanen utspelar sig sent 1940- och tidigt 50-tal – då lesbiskas undanskymda tillvaro krävde strategier av det här slaget, vore bara arrogant. Ändå lyckas Stenberg förmedla den rusiga förtjusningen i att dela något som bara de införstådda har kunskap om. Däri ligger inte bara hemlighetens dragningskraft, utan också dess styrka: ett motstånd som förvisso pågår i det tysta, men det pågår.
”Kärlek i Europa” är skriven fyrtio år efter att den utspelar sig, och är den första boken i Birgitta Stenbergs svit med självbiografiska romaner. Fyra decennier senare är det äntligen möjligt att berätta det som inte kunde berättas då. Romanen kan lite tillspetsat sägas ha utkommit i en lucka i tiden: 1981 hade två år gått sedan sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Ännu hade inte aids blivit samtalsämnet i var mans mun, och ett incitament för en ny våg av homofobi. Än mer generaliserat skulle man kunna säga att 70-talets devis om att ”det personliga är politiskt” fortfarande levde kvar, samtidigt som kraven på politisk korrekthet i litteraturen möjligen började suddas ut något.
Birgitta Stenbergs djupt personliga och innehållsligt radikala roman speglar därmed sin tid, trots att den utspelar sig flera decennier tidigare. Samtidigt gick hon längre, eller åtminstone åt andra håll, än sina generationskamrater som skrev i samma öppensinniga anda om kvinnlig sexualitet. Där andra, som till exempel Kerstin Thorvall och Märta Tikkanen, har skärskådat det heterosexuella samspelet, har Stenberg varit konsekvent queer. Hennes romanvärldar är en karnevalisk blandning av butchar, transpersoner, känsliga manliga poeter, rejäla fiskarkarlar, femmes fatales; av gamla och unga, av långvariga relationer och tillfälliga förbindelser, av monogami, otrohet och öppna triangelförhållanden.
Detta blir också tydligt vid omläsningen av ”Kärlek i Europa”. Jag minns den så glasklart tydligt som en lesbisk kultbok, och så har den också betraktats. Den där emblematiska länken runt vristen glimrar i minnet, liksom de ohämmat detaljerade sexscenerna som utspelar sig på hotellrum, stränder och i tält nere på kontinenten. Det är inte första gången jag läser om romanen, men vid den här lite närmare återkomsten inser jag till min förvåning att den till stora delar handlar om – ja, män?
Romanens Birgitta är ung, sexton år gammal, när hon inleder ett slags förhållande med sin äldre släkting och tillika gode man. Hon gör det med drömmen om Europa och friheten som hägring; hon gör det för att komma åt sina egna pengar och hans, för att kunna fly den instängda tillvaron och ge sig ut i världen för att leva och skriva. Det är en berättelse om utsatthet och om dyrköpta drömmar. Och skildringen av en ung kvinnas utsatthet i en värld av män som tar sig friheter, fortsätter som ett grundackord genom romanen. Samtidigt som romanen är och förblir ett frihetsevangelium, finns skäl att sätta citationstecken kring ”kärleken” i ”Kärlek i Europa”. Allt har sitt pris och ibland är det högt: ”Kanske hade jag brutit mej loss från en outhärdlig värld bara för att hamna i en ännu värre.”
Komplexiteten i Birgitta Stenbergs roman framträder tydligare vid varje omläsning, och det är den som gör den till inte bara en tidsskildring av efterkrigsåren eller en spegling av den tid den skrevs i, utan också till en roman som fortsätter att tala till oss idag. Vi kan kalla den för en kultroman för flator, för en uppgörelse med patriarkatet eller för en allmängiltig skildring av kärlekens många ansikten. Den är allt detta. Men kärnpunkten i ”Kärlek i Europa” är berättelsen om en ung kvinna som gång på gång gör sig redo att betala priset för sin absoluta frihet oavsett vad det kostar henne. Det är hårt men glittrande – en kärna av guld.