Ett dubbelportsätt på vers av den intelligenta sensualismens ikon Marilyn Monroe och det puritanska geniet Emily Dickinson – hur är det möjligt, hur ska det gå? Den samtida svenska poesins främsta naivist gör ett försök med I tvillingarnas tecken.
Marilyn möter vi så som vi väntar oss henne – stark och skör som få. Men hon framträder också – vilken kommer att oroa somliga - som en läsande människa: ”Du gillar böcker / och läser för att bli en bättre människa, / varje dag har du en bok i handen, du sitter, står / eller ligger och läser en bok – det pågår en strävan / inom dig – du läser för att du ska få flyga / åt vilket håll du själv vill, för att få vara / fullkomligt fri.”
Och här börjar en lek mellan diktjaget och Marilyn. De blir bästa väninnor, kanske älskande. De månar om varandras frihet. De ändrar reglerna för sina lekar lika självklart som barn kan göra. Poesin flödar mellan dem. Jodå, Marilyn skrev. Hennes texter finns utgivna. Den som föraktar poesin blir nog inte glad över att höra det här.
Om man leker att diktens tilltal finns så skapas detta tilltal. Marilyn var ingen ”barfotapoet”. Inget annat än ”tillfällighetsdikter” existerar egentligen, tilltalets uppfångade och plötsligt genomälskade tillfällighet. Detta är en i bästa mening naiv estetik, och den strömmar genom allt Eva-Stina Byggmästar skrivit. Idyll är det förstås inte tal om – det är ju det tragiska ödet Marilyn det handlar om. Hon och Emily Dickinson är ”varats seismografer”.
Nästan ingen har lyckats översätta Emily Dickinson till svenska. Byggmästar borde försöka – hon har ju redan börjat: ”Att leva är så häpnadsväckande / att det lämnarr mycket / lite tid till andra sysselsättningar”. Hon har en fantastisk känsla för denna tillbakadragna hemmadotter från New Englands 1800-tal och hennes säregna inre liv. Så olik Emily än är Marilyn finner diktjaget en nära vän också i henne. Deras dikter blir en intim brevväxling.
Att tala mer än så om dessa mycket nära relationer poeterna emellan vore att prata sönder dem. Denna handfallenhet inför Eva-Stina Byggmästars poesi har jag känt tidigare. När hon i förra boken Barrskogarnas barn skildrade ett lyckligt skogsvandrarliv var det enda man kunde göra att peka på dessa varelser med luvor och näverskor och visa fram deras entusiasm och hisnande förnekelse av naturens farlighet och omänsklighet. I den nya boken är det den ogrumlade kärleken som bör lyftas fram. Även om nu outspädda ämnen i kemins värld nästan alltid är giftiga.