Gabriel Garcia Márquez har hävdat att en skönlitterär författare skriver endast ett enda verk under hela sitt verksamma liv. Med detta menade han att ett författarskap, oavsett hur omfattande det är, egentligen är en samling variationer på ett och samma grundtema. Så är definitivt fallet hos uruguayanske Eduardo Galeano. Hans författarskap utgör en blandning av olika genrer men kan i sin helhet ses som en enda lång berättelse om Latinamerikas blodiga historia. Galeano återvänder ständigt till den västerländska kolonialismens månghundraåriga övergrepp på den sydamerikanska ursprungsbefolkningen. Hans uppmaning till läsaren är att försöka se igenom “de falska representationernas deformerande spegelbilder” av vår omvärld, som Daniel Fischlin och Martha Nandorfy uttrycker det i Eduardo Galeano. Through the Looking Glass (2002). Också berättandets konst är ett centralt motiv hos Galeano: den skildras som en grundläggande mänsklig drift, som ett verktyg för både vår kommunikation och vårt kollektiva minne samt som en överlevnadsstrategi.
Särskilt tydligt blir det i hans nyöversatta Omfamningarnas bok, ursprungligen från 1989. Det är en samling mycket korta prosastycken som tillsammans med författarens egna illustrationer bildar en metaberättelse om både det muntliga och den ordlösa kommunikationens makt. I Omfamningarnas bok är grotesken Galeanos främsta redskap, även om den blandas med vemod och sorg. Liksom hos Rabelais kan hans gestalter med sitt folkliga skratt bjuda motstånd mot en annars outhärdlig verklighet. Även Nikolai Gogols samhällssatir ekar i Galeanos skonigslösa sätt att driva med diktaturernas byråkrati. Galeano levererar inga djuppsykologiska skildringar; hans gestalter är snarare typer än individer. I synnerhet kvinnor blir till ikonografiska tecken som än skildras som eteriska objekt för mäns drömmar och än som yppiga och sinnliga gestalter som tagna ur Boteros målningar.
Hans fallenhet för det drastiska känns nära besläktad med den latinamerikanska surrealismen. Kunde Frida Kahlo avbilda en kvinna vars livmoder och aborterade foster svävade utanför kroppen så kan Galeano skildra en man vars armar en efter en tagits i beslag av polisen och gått förlorade i den hjärtlösa byråkratiska oredan.
Ett flertal av kortberättelserna kan närmast betecknas som prosadikter, som exempelvis ”Natten-ett”: ”Jag kan inte sova. En kvinna har fastnat mellan ögonlocken. Om jag kunde skulle jag säga åt henne att ge sig iväg; men en kvinna har fastnat i halsen.”
Andra är alltifrån fabler till återberättade anekdoter och vidare till nedtecknade tankar, drömmar, aforismer och citat. Anekdoternas korthuggna form och tydliga poäng visar även på influenser från latinamerikaindianernas berättarkultur. Med sin osentimentala saklighet, sin enkelhet i uttrycket samt med det ofta tillämpade direkta talet har Galeanos berättarstil annars gemensamma beröringspunkter med såväl Márquez som Isabel Allendes prosa. Det har även de många övernaturliga inslagen i Omfamningarnas bok som gör den till en del av den magiska realismen.
Som illustratör för Galeano en tydlig dialog med andra kända satiriker, delvis på bekostnad av egen originalitet; hans illustrationer i Omfamningarnas bok visar en förvillande likhet med Terry Gilliams legendariska animationer för Beatles och Monthy Pytons Flygande cirkus. I Bakvända världen knyter Galeano på ett liknande sätt an till satirikern José Guadalupe Posada (1851-1913), en tecknare som bland annat haft ett starkt inflytande på Diego Riveras muralkonst.
Också bokens själva disposition har tydliga surrealistiska drag. Styckena bildar små sekvenser om två till sex numrerade berättelser med samma titel men dessa kommer inte alltid i turordningen. Den behöver man emellertid inte följa eftersom berättelserna hur som helst är fristående. I Omfamningarnas bok är det tillåtet att hoppa hage i texten, något som för tankarna till Julio Cortazar. Den lekfulla blandningen av former liksom den lösryckta kompositionen understryker budskapet om fantasins och fiktionens förmåga att sätta verkligheten ur spel. ”Vad är sanningen? Sanningen är en lögn berättad av Fernando Silva”, kan vi till exempel läsa i ”Händelser –tre”.
Såväl till innehållet som till formen känns Omfamningarnas bok i viss mån som en tidig övning inför hans Bakvända världen: En lektion i illusioner från 2003. Men om Bakvända världen är endast en bland många snarlika röster i den radikala vänsterns kritik av kapitalismen är Omfamningarnas bok med sin poetiska kraft och sitt humanitära budskap möjlig att enas kring oavsett politisk hemvist. Galeanos outtröttliga försvar av människors rätt till frihet har inte mist något av sin aktualitet. För detta samt för sin förmåga till språklig gestaltning får han nu årets Stig Dagermanpris.