Till barnmorskans lov

Pia Höjeberg - barnmorska och författare - har gjort sig känd för en rad böcker som behandlar barnafödande och moderskap i såväl äldre som nyare tid, till exempel Jordemor (1981), Trollmor (1985) och Tröskelkvinnor (2000). Hennes senaste bok handlar om den smått legendariska barnmorskan Johanna Bovall Hedén. Hon räknas till de mest framträdande inom sin yrkeskår. Hon var en av dem som verkligen förde barnmorskornas talan och gjorde insatser för att höja yrkets status i en tid då läkarna alltmer tog över barnmorskans uppgifter. Hon var också kvinnosakskämpe och medlem i Fredrika Bremerförbundet.

Johanna Bovall föddes 1837 i Norrbyås socken i Närke som dotter till klockaren Anders Magnus Bovall och hans hustru Stina Maja Larsdotter. I likhet med andra fattiga flickor började hon sin yrkeskarriär som piga i närområdet (i Karlskoga och Örebro) innan hon år 1856 flyttade till Stockholm. Där kom hon att tjäna piga hos en sällsynt rådig kvinna (i boken endast kallad fru L), som insåg att Johanna var mycket studiebegåvad och därför borde utbilda sig. Det fanns inte många yrken att välja bland för en kvinna, men fru L förslog barnmorskeyrket och 1857 började Johanna sin utbildning på Allmänna Barnbördshuset i Rosenbad. Hon tog sin examen i december samma år. Av examensbeviset framgår att hon fick högsta betyg: utmärkt.

Året därpå fick hon sitt första arbete i Huså i Jämtland. 1862 började hon arbeta i Närke. Efter att ha avlagt fältskärsexamen 1863 återvände hon dock till Huså. Men efter att ha upplevt några extremt svåra nödår där, flyttade hon sedan till Stockholm år 1867. Därifrån fortsatte hon samma år till Göteborg, där hon tillträdde tjänsten som föreståndarinna på Göteborgs Barnbördshus.
Johanna var född Bovall och gift Hedén, ty gift hade hon faktiskt varit, även om bara för en kort tid. 1877 gifte hon sig, 40 år gammal, med den 37-årige skolföreståndaren Peter Hedén och fick med honom en dotter. Äktenskaps- och moderslyckan blev dock inte långvarig. Dottern Ruth dog tragiskt i en tarminfektion innan hon hunnit bli ens ett år gammal och maken avled i lunginflammation år 1880. Johanna stod ensam igen. För att klara sig ekonomiskt måste hon, eftersom hon lämnat Barnbördshuset då hon gifte sig, öppna egen privatpraktik.

I Göteborg kom hon att bli aktiv inom barnmorskesällskapet, ett slags fackförening för barnmorskorna. Sällskapet kom så småningom att bli en del av Barnmorskeförbundet som bildades 1886. 1888 utkom första numret av förbundets tidskrift Jordemodern, där Johanna kom att bli en flitig skribent. I Göteborg kom hon att stanna till 1890, då hon flyttade till Örebro. Där delade hon lägenhet med sin väninna och kollega Klara Norberg. Efter flytten kom Johanna framförallt att ägna sig åt att skriva, bland annat de så kallade Storkbreven som publicerades i månadsskriften Jordemodern. Där tog hon upp olika aspekter av barnmorskeyrkets praktik och redogjorde för såväl förlossningar som barnamordsrättegångar ur sin rika empiriska erfarenhet.
En hel del av Johannas manuskript kom dock aldrig i tryck, eftersom de blev lågornas rov, när hennes och Klaras hem i Örebro eldhärjades svårt i december 1893. Hon förlorade då också en rad facktidskrifter och -böcker, varav en del "särdeles rara". Trots denna katastrofala förlust slutade inte Johanna skriva. I stället, konstaterar Höjeberg, var det efter eldsvådan hennes stora skriftställning började. Bara det är en bragd i sig.
Johanna levde och verkade i en tid av stora förändringar, en tid på väg in i det moderna. Under hennes levnad förändrades barnmorskeriet i grunden. De gamla självlärda, lokala jordegummorna ersattes av utbildade yrkeskvinnor. Nya förlossningstekniker och instrument utvecklades, något som ökade överlevnadsmöjligheterna för såväl barnaföderskorna som deras barn. Inte minst kom de nya hygienkraven - antiseptiken - att få avgörande betydelse i detta sammanhang. Johanna redogör i sina efterlämnade skrifter för alla dessa förändringar och förbättringar och vilka följder de fick. Det är spännande och lärorik läsning.

Höjeberg bygger sin skildring på närläsning av Johannas egna skrifter och på noggranna genomgångar av det arkivmaterial där hon återfinns. Författaren har valt att utforma sin bok som ett personligt möte mellan sig själv och Johanna, trots att den senare varit död sedan 1912 och Höjeberg själv föddes 1946. Det personliga mötet mellan författaren och barnmorskan, som äger rum i Höjebergs skrivarrum, gör visserligen att läsaren kommer Johanna nära, men innebär samtidigt att en del texter blir onödigt krångliga, då Höjeberg använder ett ålderdomligt språk och skrivsätt som kan bli lite tungläst i längden. Men min bedömning blir, detta till trots, att boken är ett viktigt och läsvärt bidrag, inte bara till barnmorskans, utan också till kvinnans historia i Sverige.

Till barnmorskans lov

Pia Höjebergs bok om barnmorskan Johanna Bovall Hedén är ett viktigt och läsvärt bidrag till kvinnans historia i Sverige, skriver Agneta Lilja.