Tidlöst om kärlek och drömmar

Det var en gammal släkthistoria som gav Ellen Mattson idén till sin nya roman, Glädjestranden. Den berättade om Arvid som var mer intresserad av flaskan än av släktgården. Den fick därför gå i arv till hans syster, Ellen Mattsons mormors farmor. Bortsett från Arvid, som har en liten roll i handlingen, är dock de övriga händelserna och karaktärerna i romanen uppdiktade. Men miljön är autentisk. Glädjestranden utspelar sig i början av 1800-talet på en kustgård i södra Bohuslän, i trakter där Ellen Mattsons släkt bott i generationer, och där hon själv är uppvuxen och numera bor.

Boken handlar om Tora vars pappa sjökaptenen kommer hem från sina seglatser med fickorna fulla av presenter. Men från en av sina resor återvänder han aldrig. Det är först när Tora är gammal nog för att kunna läsa om förlisningen på minnesstenen vid kyrkan som hon förstår vad som hänt och slutar vänta.
Efter en tid dyker en främling upp på gården. Diversearbetaren Erland Frank har hört talas om förlisningen och om hemmanet som skepparen lämnade efter sig, och erbjuder änkan sina tjänster. Snart har han flyttat in på gården, och ned i hennes säng. När hon dör i barnsäng blir Tora ensam med sin styvfar.

Efter två år på en prästgård, där hon får lära sig att sköta ett hushåll, återvänder hon till gården, bara för att finna den förändrad. Byggnaderna lyser nu i klarrött, den gamla hushållerskan har tvingats flytta, och träskmarkerna är förvandlade till jordbruksmark. Hennes morbror Arvid, som är som lyckligast när han strövar runt i skogen med sin hund, har överlåtit gården på Frank genom ett arrendekontrakt. Tora ser på allt styvfadern åstadkommit med blandade känslor. Är rågen som vajar på åkrarna fortfarande hennes? Eller har Frank tagit allt? Är det sant som de säger att Arvid gav bort gården i utbyte mot ett par stövlar och ett gevär?
Ellen Mattson rör sig gärna i historisk tid i sina romaner, men Glädjestranden är långt mer än ett "kostymdrama". Sällan har en historisk roman känts så samtida, så allmängiltig och modern. Detta är inte bara en livfull skildring av de hårda villkoren i ett kustsamhälle på 1800-talet, det är också en tidlös berättelse om kärlek och drömmar, och vad som är viktigt i livet.
Styrkan med boken är just dess tvetydighet, att det är så svårt att säga helt säkert vad den faktiskt handlar om. Det är en berättelse som saknar en tydlig startpunkt såväl som ett definitivt slut. I stället har den en nästan "tjechovsk" dramaturgi: den bjuder läsaren att stiga på och slå följe med huvudpersonerna, en bit, innan de vandrar vidare på egen hand och lämnar läsaren i ovisshet.
Särskilt mångtydig är relationen mellan Frank och Tora, som pendlar mellan kärlek, ömsesidigt beroende, hat och förbittrad maktkamp. Det går aldrig att sätta fingret på vad som försiggår mellan dem och vad de egentligen betyder för varandra. Det går inte ens att säga vad det är för känslor som finns med i bilden - romantisk kärlek eller tillgivenheten mellan far och dotter??

Denna typ av komplexa och ofta motsägelsefulla relationer är något som Ellen Mattson ofta tilltalas av och som hon är en mästare på att beskriva, och det visar hon även i den nya boken. Inlevelsefullt, men inte utan en viss distans, mejslar hon tålmodigt fram sina huvudfigurer, Tora, Frank och Arvid. Deras inbördes relationer utforskas med varsamhet och sensibilitet. Det är som om hon är så rädd om deras integritet att hon inte vill genera dem genom att gå alltför nära, vilket är lite synd, eftersom i synnerhet Frank hade man gärna velat komma lite djupare under huden. Trots ögonblick av svaghet fastnar läsaren alltför ofta i den hårda, karga ytan.

Men Glädjestranden är inte bara värd att uppmärksamma för den skickliga karaktärsteckningen utan också för den sensuella miljöbeskrivningen, det melodiska språket, och den historiska dokumentationen. Ellen Mattson följer året på gården med noggrannhet, saklighet och kunskap, och låter läsaren delta i slåtter, hushållsbestyr, vargjakt och båtbygge. Södra Bohuslän är uppenbarligen en trakt som hon känner starkt för. Skildringen genomsyras av värme och respekt för människorna som tvingades uthärda sådana umbäranden. Ibland blir det dock lite för faktaspäckat och detaljerat. Hon hade gärna fått ägna lite mer omsorg åt att skildra Toras och Franks inre liv, i stället för det yttre. Men detta är ändå marginella invändningar.
Ellen Mattson går från klarhet till klarhet, och i sin nya roman kommer hon mycket nära ett mästerverk.

Tidlöst om kärlek och drömmar

Sällan har en historisk roman känts så sam­tida, så allmängiltig och modern som Ellen Mattsons Glädje­stranden, skriver Catrin Ormestad.

Sällan har en historisk roman känts så samtida, så allmängiltig och modern som Ellen Mattsons Glädjestranden, skriver Catrin Ormestad.