Jag vet inte om det är omslaget som gör det – kopparfärgade och brunsvarta trådar som lösgör sig från sin väv och kryper ut i ett virrvarr, mot en fond av gråvitt, brungrått – men jag kommer genast att tänka på Lottas Lotass senaste roman, Den svarta solen, när jag får Anders Olssons nya diktsamling i min hand.
I Lotass i alla bemärkelser märkliga roman går allt i färgskalorna vitt-grått-svart, gult-beige-brunt. Kolonner och stenstoder andas förfluten tid, och känslan av tomma sakrala rum som gränsar till ruiner är påtaglig. Och så är det faktiskt också inuti Olssons diktsamling, inte bara utanpå. Dikterna i men så oändligt lätt att svara dig rör sig från antikens Grekland (”Polykrite”) till samtida urbana miljöer som New York och Berlin (”mr kurt's gåva” och ”våren på krumme strasse”). Men ändå är det känslan av en tidlös tomhet som genomsyrar samlingen. Anders Olssons poesi bekänner sig till det avskalades estetik.
Möjligen är det där som såväl behållningen som problemet med men så oändligt lätt att svara dig, står att finna. Jag finner renheten, och det klassiska i de eviga blomsterdofterna och de vita stenarna från en främmande strand, förtjusande. Som att Olsson i korta fragment greppar de svindlande räckor av tid som mänskligheten har både bakom och framför sig. Gör dem konkreta och, om inte begripliga, så åtminstone tröstande: mina steg är varken de första eller de sista.
Men så finns det i denna asketiska diktning något annat, inte bara den uppfriskande klarheten utan också en besvärande slagsida åt det akademiska. Då blir det avskalade torrt istället för ohöljt och naket, nästan ängsligt istället för fritt. När jag säger att Olssons poesi präglas av tidlöshet betyder det inte att den är i avsaknad av tidsmarkörer – tvärtom.
Han förlitar sig på kända fakta, oavsett om dessa är sprungna ur fiktiv form som grekisk mytologi eller faktiska historiska händelser. De sprängs in här och var, nästan som en notapparat skickligt omvandlad till poesi. Trots de korta dikternas luftiga fåordighet beläggs de därmed med en tyngd som de skulle göra sig bättre utan. Kanske är de för genomarbetade, alltför fint utmejslade av en hand som låtit hantverket gå före känslan.
Bäst är samlingens titeldikt, ”men så oändligt lätt att svara dig”, med undertiteln ”janne in memorian” – om att ta avsked från en kär människa.
Här rubbas den annars så återhållsamma poesin, och Olsson låter diktjaget upprepa och förlora sig i långsökta associationer. Det repetitiva och försöken till flykt andas av en desperation som gör att Olssons i övrigt så behärskade samling med ens blir lite blodfylld.
Och allt är inte längre vitt-grått-svart, gult-beige-brunt. Poesi behöver ett visst mått av desperation, annars blir det för tråkigt.