Tid och plats: Moderna Museet 50 år
Med Historieboken skriver Moderna Museet sin 50-åriga historia i praktutförande, konstaterar Cristina Karlstam.
Foto: Jan Collsiöö
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så blev de nu inte. Moderna Museet, som i år alltså firar sitt 50-årsjubileum, blev ett museum för konst från Matisse och 1919 års män till dags dato. Ett museum med den lustiga egenheten att inte ha ordet konst i sitt namn, men med en konstsamling som brukar beskrivas som en av de allra främsta i Europa. Ett museum som samtidigt som det har till uppgift att vårda dessa värdefulla samlingar och med utgångspunkt från dem skapa klassikerutställningar även ska vara ett forum för den allra nyaste, mest experimentella konsten.
Hur den ekvationen ska gå ihop har inte alltid varit en självklarhet, det framgår med all önskvärd tydlighet av den jubileumsbok som museet nu gett ut med bidrag av en rad forskare och konstskribenter. Boken har fått det fyndiga men också rätt symptomatiska namnet Historieboken. För när Moderna Museet celebrerar sina 50 år som Sveriges främsta arena för den konst som kallas modern gör man det huvudsakligen genom tillbakablickar. Det gäller såväl årets utställningar som den här boken. Med projekt som Tid & Plats Rio, Milano/Turin och Los Angeles eller den stora Max Ernstutställningen har museet valt att belysa den konstscen som var den rådande vid museets tillkomst. Med den av Magnus af Petersens curerade utställning Eklips - konst i en mörk tid som undantaget som bekräftar regeln kan man nog våga påstå att Moderna Museet i dag väljer att framstå som i rätt hög grad inriktad på samlingarna och sin och konstens historia, mindre som en arena för den dagsaktuella konsten. Vill man hålla sig à jour med den söker man sig hellre till institutioner som Magasin 3 eller Bonniers konsthall.
Så har det inte alltid varit, och flera av bokens författare ägnar åtskillig uppmärksamhet åt den tid som brukar beskrivas som den gyllene, det vill säga Moderna Museet under Pontus Hulténs dagar. Och visst hände det spännande saker under Hulténs egid, och visst var Moderna Museet då ett internationellt begrepp och en förebild för många andra länders ambitioner att bli aktörer på den internationella konstscenen.
Men kanske är det ändå dags att en smula nyansera bilden av den nästan mytomspunne Hultén och hans storhet. Hans utställning Rörelse i konsten som brukar anföras som ett typiskt exempel på museets ledande roll var ju faktiskt ett samarbete med Stedelijk museum i Amsterdam där utställningen visats innan den nådde Sverige. Om detta faktum påminner Jeff Werner i sin essä Fjärran speglingar, som behandlar Moderna Museets omnämnande i internationell press
Om Hulténs storhet, som blivit något av ett komplex hos så gott som samtliga av hans efterträdare, är Werner inte så onyanserat övertygad. När Hultén lämnade sin tjänst 1973 hade den internationella bilden av Moderna Museet redan börjat falna, och Hultén hade skaffat sig själv, inte bara museet, ett "privat kulturkapital", skriver Werner.
Över huvud taget är just Werners essä en av de bästa. Kanske är det just genom att se på verksamheten med viss distans som bilden blir tydlig och mer nyanserad. Ungefär som skedde när Moderna Museet för första gången fick en chef rekryterad från den internationella konstscenen. David Elliott från Oxford led uppenbarligen inte av det Hulténkomplex som tycks ha lamslagit de flesta andra chefer i större eller mindre utsträckning genom åren. Att Elliott inte fick det stöd han hade behövt för att fortsätta sina ambitioner att på nytt göra Moderna Museet till en internationellt viktig aktör på konstscenen berodde emellertid nog inte enbart på detta. Inte heller torde det ha varit den lågmälda arkitekturen signerad klassicisten Rafael Moneo som stod i så skarp kontrast till Elliotts internationella ambitioner som Werner antyder. Stora viktiga tematiska utställningar som Sår och Efter muren fungerade väl i Moneos byggnad, och Elliotts internationella orientering väckte förväntningar, allra helst som hans blick var riktad mot andra väderstreck än de som fokuserats under Hulténs tid.
Hur det än var avgick som bekant David Elliott i förtid och efterträddes av museets nuvarande chef Lars Nittve. Som kom till museet med ett rejält internationellt kontaktnät bakom sig och med den postmoderna utställningen Implosion 1987 som sitt visitkort framför andra. Nittves ambitioner att balansera klassikerna/samlingarna med den samtida konsten är värd all respekt. Men nog känns det lite märkligt att man inte finner någon framåtblickande visionär text av museets nuvarande chef i en så påkostad och omfattande bok som denna.
Historieboken är alltså upplagd som en essäsamling, där ett antal utvalda personer behandlar olika aspekter av museet. Det innebär en stor bredd och mångfald och att många olika perspektiv kommer till tals. Att skribenterna stundtals tangerar samma ämne bidrar bara ytterligare till rikedomen och nyanseringen av bilden. Bland alla goda bidrag kan nämnas Eva Erikssons välstrukturerade och sakkunniga essä om alla turerna kring det nya Moderna Museet, ritat av den spanske arkitekten Rafael Moneo, som invigdes 1998. Eriksson passar också på att ge sitt omdöme om den stundtals kritiserade byggnaden, i jämförelse med mer spektakulära konstmuseer som Kiasma i Helsingfors och Guggenheim i Bilbao:
"Rafael Moneos uppgift i Stockholm var en helt annan. Han hade att utgå från en plats med starka egenvärden som han måste förhålla sig till. Han är inte en arkitekt som strävar efter flyktiga värden som råkar efterfrågas för stunden, han söker etablera långsiktigt hållbara och slitstarka lösningar."
Maria Görts skriver om museets berömda samlingar och betonar i det sammanhanget även donationernas betydelse. Att samlandet under lång tid ofta skedde spontant och utan alltför mycket eftertanke framgår också. Den nuvarande ledningens försök att fylla de luckor som därmed uppstod genom ett nytt Önskemuseum med företrädesvis konst av kvinnliga konstnärer nämns i sammanhanget.
Fotografins plats i Moderna museet, först som en egen avdelning, numera integrerat i helheten, behandlas av Anna Tellgren, och Magnus af Petersens skriver tillsammans med Martin Sundberg om den rörliga bilden, medan avsnittet om grafik och teckning anförtrotts Annika Gunnarsson. Utställningskatalogerna har trevligt nog fått ett eget kapitel, där Martin Sundberg beskriver utvecklingen från enkla vikblad till dagens ofta mycket påkostade konstböcker. Att det var David Elliott som såg till att inrätta en särskild produktionsansvarig för de allt viktigare katalogerna påpekas i sammanhanget.
Att skriva Moderna Museets historia utan att nämna konstpedagogen Carlo Derkert är naturligtvis en omöjlighet. Och den suveräne konstpresentatören Derkert skymtar också hos flera av essäförfattarna. Just konstpedagogiken ägnas dessutom en egen text, författad av Anette Göthlund, med särskild fokus på arbetet bland barn och ungdomar. Ungdomsprojektet Zon Moderna får i det sammanhanget välförtjänt uppmärksamhet.
En bok om Sveriges moderna konstmuseum måste givetvis också innehålla bilder. Och Historieboken är rikt bildsatt; här finns givetvis museets motsvarighet (nästan) till Louvrens Mona Lisa, Robert Rauschenbergs Monogram (Geten med bildäck runt magen), Brancusis Den nyfödde, Picassos Källan, Meret Oppenheims Ma gouvernante och Torsten Anderssons Molnen mellan oss, för att bara nämna ett litet fåtal av alla guldkorn ur samlingarna. Men Historieboken innehåller också en rad fotografier som dokumenterar särskilda evenemang och utställningar, fester, happenings, projekt och naturligtvis bilder av bygget av det nya museet.
För det framåtsyftande inslaget i Historieboken svarar två inbjudna unga konstnärer, Neil Cummings och Marysia Lewandowska, som presenterar en fiktiv intervju med museichefen Ayan Lindquist, "en snygg och ung färgad kvinna", daterad 2058, när Moderna Museet fyller 100 år. Dessutom har man i lätt kryptiska texter intervenerat i varje essä; det hela ger mer intryck av konstruktion än verkligt nytänkande och bidrar inte särskilt mycket till bokens värde.
Historieboken är, trots vissa brister och egendomliga luckor, i stort sett en praktvolym med mängder av intressant läsning och ett synnerligen rikt bildmaterial för den som vill lära känna den viktigaste institutionen för svensk konst. Alla utställningar och program under de 50 åren är listade i kronologisk ordning, vilket gör boken till ett utmärkt uppslagsverk.
Om Moderna Museet i dag i första hand är ett kanonmuseum (med betoning på a:et) eller ett kanondito (med betoning på o:et), för att citera Jeff Werner, får var och en avgöra själv.
EN NY BOK
Historieboken Moderna Museet Steidl
Historieboken Moderna Museet Steidl