Många i Sverige skriver dikt nuförtiden – kanske har det alltid varit så men nu syns det mer. Nätet har blivit en given plats att offentliggöra texter på. För den som vill ta steget ut till bok, på eget initiativ, finns det numera ett antal aktörer, med lite olika affärsidéer, som ger författaren den hjälp som behövs.
En poet boende i Uppsala som, så att säga, tryckt två böcker själv är Magnus Thorn. Hans andra bok har fått den långa och vackra titeln Jag kände så in tystnaden förvissad om att du sov – debuten begicks med Krossat porslin (2007).
Thorns nya diktsamling är indelad i fyra sviter, varje enskild dikt är aldrig längre än en sida, de har inga versaler. Uttrycket är, sammanfattat, längtande. Detta är så starkt att det ibland är svårt att förstå att den frånvarande verkligen inte är närvarande. Dessutom är hans dikt lite dunkel poetisk, som om han inte riktigt vill säga allt.
Dikterna cirkulerar kring ett jag och ett du som skiljts åt: ”sakta flöt du så iväg/och mina armar föll tungt/tungt /ner/mot det iskalla golvet”. Snart går jaget styrkt ur denna separation: ”mitt i det kompakta mörkret/blev allt ljust igen/jag lät mig stiga mot ytan”. Men mot slutet är det ändå en känsla av jagets övergivenhet och förlust som dominerar: ”du stal de tyngsta applåderna och gick”.
Dikt som inte är mogen kännas mer som referat av den egna verkligheten skriven i terapeutiskt syfte. Thorn har till viss del lyckats göra sig fri från detta förödande sätt att skriva. Det finns en hel del att ta till vara på i hans dikt. Jag tänker på en begynnande stilrenhet och medveten ton – men ibland skulle han behövt bearbeta erfarenheterna ännu mer. Nästan all skrift växer sig starkare ju friare man förhåller sig till dess incitament – distans helt enkelt.