Texter med minnenas logik

Magnus William-Olssons nya bok handlar om hur man blir människa och diktare, skriver Bo Gustavsson.

Magnus William-Olsson befinner sig vid en vändpunkt i sin karriär.

Magnus William-Olsson befinner sig vid en vändpunkt i sin karriär.

Foto: Cato Lein

Litteratur2008-03-13 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Magnus William-Olssons prosabok Spöken från 2004 sökte de döda från barndomen upp honom. I sin nya bok Jag talar till de döda söker han upp de döda. Boken består av korta berättelser om personer som stått William-Olsson nära på ett eller annat sätt. Här finns postuma samtal med bland andra Karl Vennberg, Ingrid Ekelöf, Olof Lagercrantz och Rut Hillarp liksom med släktingar och vänner Det märks att det är en poet som skrivit dessa berättelser eftersom fokus ligger på stämningar och atmosfärer. Minnenas logik får styra berättandet som löper fritt och associativt genom olika minnessekvenser.
  
Magnus William-Olsson är inte ute efter att skriva personliga porträtt av de döda utan han strävar snarare efter att skapa existentiella miniporträtt som på sätt och vis gäller lika mycket honom själv. Existensen är det vi har gemensamt med de döda där små händelser och till synes obetydliga gester kan få en laddad och oftast livsavgörande betydelse genom deras gåtfulla närvaro.
Egentligen handlar Jag talar till de döda om hur man blir människa och hur man blir diktare. För William-Olssons utgör detta dubbla uppdrag aspekter av en och samma problematik. Kärlek och vänskap, ensamhet och död bildar ingredienserna både i liv och dikt. Han åkallar de döda för att bättre få syn på sig själv och sitt skrivande. Men han är uppriktig nog att erkänna att det inte går att få fäste varken på sig själv eller diktandet. Det är just detta de döda lärt honom och det är det han skriver om i sin nya bok.
  
Samtidigt utgör berättelserna i Jag talar till de döda en försoningshandling, ett sätt att säga eller göra det som aldrig blev sagt eller gjort. I ett avsnitt berättar William-Olsson om hur han en gång diskuterade 1 Mos 3:9 med Olov Lagercrantz. Det är det bibelställe där Gud ropar till Adam efter syndafallet på Vulgatas latin: "Ubi es?" (Var är du?). Detta är menar Magnus William-Olsson den fråga som livet självt ställer till oss uppdelad i tre delfrågor: "Var? Är? Du?" Att svara på denna tredelade fråga innebär att ställa sig ansikte mot ansikte med tillvaron själv.
  
William-Olssons nya bok är bland så mycket annat också en bok om självrannsakan skriven av en författare som befinner sig vid en vändpunkt i sin karriär. Att han nu efter en rad uppmärksammade diktsamlingar vänder sig till prosaberättelsen är kanske symptomatiskt. Han vill utforska nya kreativa revir samtidigt som en tydlig kontinuitet märks med hans tidigare böcker: att skapa sig en existentiell identitet genom och i språket. Den tredelade frågan "Var? Är? Du?" är egentligen det grundtema som Magnus William-Olsson ägnat hela sitt författarskap åt. Därför blir apostroferingen av de döda också ett sätt att besvara livets fråga.
 
   Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till
   ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.
En ny bok
Magnus William-Olsson
Jag talar till de döda
(Wahlström & Widstrand)