Terrorn i nätets mörker

Just som jag skrivit de första, nu strukna orden av den här recensionen börjar telefonen att ringa. Konstnären Lars Vilks ska tydligen tala vid ett antimuslimskt möte i New York arrangerat av organisationen SION, där bland annat den militanta extremhögerorganisationen English Defence League (EDL) sitter i styrkommittén.

Flera medier vill nu försäkra sig om att man verkligen kan kalla mötet för ”antimuslimskt”. En av dem ändrar senare sin rubrik till ”antiislamiskt”. Bättre exempel än så kan man knappast ens hitta på för att illustrera den försiktighet och okunskap som fortfarande omgärdar den mest framgångsrika grenen av dagens extremhöger, nämligen den antimuslimska.

Sedan den 11 september 2001 har jihadismen och dess mål och anhängare sipprat in i det allmänna medvetandet, inte minst genom kulturen, från populära HBO-serier som Homeland till den brittiska självmordsbombarsatiren Four Lions. Annat är det med den så kallade kontrajihadismen. Vågar man verkligen extremiststämpla en ideologi där flera centrala idéer fått genomslag i europeisk politik? Vad vill egentligen Anders Behring Breivik och hans gelikar?

Den norske journalisten Øyvind Strømmens Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa är, i brist på ett mer upphetsande ord, en utmärkt introduktion till en rörelse som tyvärr tycks ha framtiden för sig. Boken var en av de första böckerna om rörelsen att ges ut efter 22-juliattackerna och blev mycket uppmärksammad i Norge. Strømmen bjöds till och med in som expertvittne under Breivik-rättegången och skötte sig med den äran; få åskådare kan efteråt ha tvivlat på att ”ensamvargen” Breivik var del av en virtuell flock. Nu har Strømmens bok kommit ut på svenska på lilla Molin & Sorgenfrei Förlag.

Att fokus ofta ligger på Norge gör ingenting. Det är till exempel intressant att notera att även där frånsade sig medierna under lång tid sitt ansvar för internet-klimatet och släppte fram en extrem minoritet i kommentarsfält och nätdebatter. Fiskandet efter besökssiffror skedde på bekostnad av vanliga läsares engagemang och till synes utan betänkligheter över hur icke-vita läsare uppfattade nonchalansen.

Har jag någon tyngre kritik mot Det mörka nätet skulle det vara att jag gärna hade sett mer utrymme åt författarens egen analys. Likt många manliga författare inom ”hårda” facklitterära ämnen som extremism och kriminalitet förlitar sig Strømmen ibland lite väl mycket på uppradningar av kalla fakta och (långrandiga) citat.

Många intressanta frågor dyker upp på vägen men besvaras inte, eller görs så i förbigående. Hur kommer det sig till exempel att den antimuslimska rörelsen också i Norge försöker hävda att de aldrig uppmanat till våld, när det är så enkelt att skrapa fram de digitala fotspåren? Och vad innebär det i förlängningen för extremhögern – att de blir mer försiktiga, att journalister som jag och Strømmen har lättare att ”sätta dit dem”, eller någonting helt annat? Kanske kommer Strømmen i sin nästa bok att våga förlita sig mer på sin egen expertis.