Tegelbrukens uppgång och fall

EN NY BOK. "Kungen av Heby", det låter väl ståtligt! Vem åsyftas? Jo, ingen nu levande person utan en man vid namn Gustav Olsson, född 1862 och död 1934. Han tillhörde en av de kombinerade tegeldynastier, som utgjorde firman Olsson & Rosenlund. Enligt Olle Nilson, som skrivit en innehållsrik och välillustrerad bok om det Tegelrike, i vilket Heby var ett självklart centrum, kunde Gustav Olsson ibland visa "patronella" later. Bevisligen lät han stundom servera sina affärsbekanta champagne till frukost.Men när det gällde tegeltillverkningen var det i allmänhet inte mousserande viner som nyttjades utan desto oftare brända och destillerade drycker. Arbetet var hårt och gubbarna skaffade sig den förströelse som bjöds. Nämnde Olsson var ju ingen nykterist, men när han vid ett tillfälle legat över natten i Gysinge började man direkt med kaffe och brännvin på morgonen och fortsatte sedan i samma stil. Han ville inte visa sig märkvärdig men "jag trodde förbanne mig att jag skulle supa ihjäl mig", berättade han senare.Tegeltillverkningen är ju en urgammal föreetelse i mänsklighetens historia. Men man frågar sig hur det kommit sig att just de västuppländska trakterna blivit så betydelsefulla i sammanhanget att inte mindre än 24 tegelbruk under 1900-talet existerat i området — endast ett, i Vittinge, finns kvar. Under senare hälften av 1800-talet var skiftena på landsbygden slutgiltigt genomförda, men jordbruket lönade sig inte på samma sätt som tidigare. Då fanns i alla fall främst leran och god tillgång på virke i de stora skogarna. Sedan sekler hade bönderna i trakten bränt tegel till husbehov, men nu kunde man börja med tillverkning i större skala. Dessutom nåddes Heby från 1873 av stambanan från Stockholm; senare tillkom också andra järnvägar i trakten. "Mitt i detta nät av banvallar och räls befann sig Heby med omätbara förråd av lera och storvuxen skog inpå knutarna" skriver Nilson i sin instruktiva och klara inledning.Utvecklingen gick vidare. Murtegel kunde många tillverka. Men takteglet var svårare att göra och just detta specialiserade man sig på i Heby. Där ägde man på 1950-talet de marknadsledande företagen och kunde inte utan skäl skryta med att mer än varannan svensk takpanna kom från området. Men så följde nedgången på 60- och 70-talen. Orsakerna var många, men bidragande var att många hus under miljonprogrammets tid byggdes med plana tak. Råoljepriserna steg och därmed driftskostnaderna för bruken. I början av 1980-talet var tegelepoken i området definitivt avslutad, något man inte kunnat tänka sig några decennier tidigare.Den som vill veta hur det gick till när man gjorde teglet finner i den här boken en mycket utförlig men ändå läsbar redogörelse för proceduren. Dessutom har Olle Nilson listat alla förekommande yrkesbenämningar och här hittar man kärrskraparen, inskjutaren och glaseraren men också "trearen", dvs. den som staplade pannorna tre och tre. Arbetsledare var tegelmästarna, som från 1900-talets början genomgått en utbildning i skånska Svedala. Högste chefen kallades praktiskt taget alltid disponent.De stora hebyföretagen dominerar självklart i framställningen men författaren har inte glömt bort de mindre bruken i exempelvis socknarna Huddunge, Harbo, Östervåla och Nora. Av dem återstår nu bara husgrunder eller ruiner, livsfarliga att beträda.Människorna får stor plats i Nilsons bok och han ger många dråpliga skildringar av personerna i de dominerande tegeldynastierna; Olsson & Rosenlund har redan nämnts. Det andra stora företaget på platsen, Heby Tegelverk, kom att domineras av släkten Sköldberg. I början av 30-talet startade Karl Sköldberg ett nytt företag i branschen, som tidstypiskt nog kallades "Funkis". Familjen bodde i en ståtlig villa med tennisbana, trädgårdsmästare och chaufför. Men den låg inte i splendid isolation utan alldeles intill tegelbruket med dess bullrande och osande aktiviteter. Sköldbergs hustru, som länge överlevde honom, beskrivs som en ovanligt ståndsmedveten kvinna. Ännu på femtiotalet skjutsades hon till kontoret (en sträcka på ett par hundra meter) av husets trädgårdsmästare, som vid dessa färder var klädd i livré. En av sönerna Sköldberg sköt sig ung, men hans äldre broder Sven kom att överta ledningen av företaget. Han hade många goda egenskaper; var både driftig och kunnig inom branschen och tillika omtyckt av arbetarna. Men han hade otur och kom in i företaget, då taktegeltillverkningen redan hade nått sin kulmen. "Hans sits var omöjlig", säger Olsson.Så försvann Tegelriket. Något påminner i alla fall ännu om dess uppgång, blomstring och fall. I Heby hittar man ett tegelmuseum och idrottsplatsen heter väl ännu (tror jag!) Tegelvallen. När vi närmar oss Heby kommun på vägarna kan vi också se dess vapen, i vilket två av fälten är tegelmönstrade med fogar av silver. Ödet ville att detta vapen tillkom 1980, just vid den tid då näringen försvann från orten.