Catrin Ormestads debutroman ”Det nionde brevet” är en mörk familjehistoria som spänner över tre generationer. Platsen är Gräsö, men oavsett att Ormestad lånar några av öns verkliga gårds- och ortsnamn är såväl samtliga lokaliteter som romanens personer och delar av öns historia fiktiva. I denna hemtama miljö utspelar sig ett familjedrama som smått påminner om en grekisk tragedi och som samtidigt skildrar en tid då ”zigenare” och ”tattare” var lika ovälkomna i små, slutna och bedrägligt idylliska byar som semestrande ”stockholmare”.
Berättelsen om byns en gång i tiden mäktigaste person Lea Höjer och hennes barn Walter och Elly är tätt sammanvävd med den om Gräsös väg från ett slutet bondesamhälle till ett semesterparadis. Icke desto mindre är det en tidlös historia om den sociala gemenskapens exkluderande baksida, om den illusoriska tryggheten som ligger i begreppen ”vi” och om hur den sega misstänksamheten mot det nya och främmande består i ständigt nya skepnader. Genom att konsekvent och på flera nivåer konstruera sin berättelse kring ett antal motsatspar som till vardags färgar vårt sätt att se på världen förmedlar Ormestad tanken om att oavsett vad det gäller kräver de djupast rotade sanningarna ständigt nya kontrollfrågor. Hon låter varje kapitel börja med ett citat ur Louis Hoffmanns ”Trollkonsternas bok”, vars moderniserade upplaga från 1940 fortfarande går att finna på antikvariat. Citaten påminner om att gränsen mellan objektiv sanning och inbillning, eller den mellan bekräftade fakta och lösa rykten ibland kan vara svår att skönja.
Handlingen utspelar sig på två parallella plan, där möten respektive uppbrott utgör vändpunkterna i båda berättelserna. Den huvudsakliga historien äger rum i början av tjugohundratalet då den nu sjuttioårige Walter efter sin mors död blir ensam ägare till gården Sumpen men förblir oförändrat misstänksam mot allt från ”zigenare” till välden utanför Gräsö och vidare till det mystiska ”internätet”. Mötet med hans trettiofemåriga dotter Juliana som är på tillfälligt besök från Indien får dem båda att rannsaka sina respektive livsval. Men vem är den gåtfulle Orlando, som anländer till ön samma dag som Lea begravs i Gräsö kyrka?
Den andra berättelsen utspelar sig vid midsommar nittonhundrafemtiofem, då en romsk familj kommer till ön vilket för alltid förändrar alla de inblandades liv. Att handlingen i båda fallen kulminerar vid midsommar känns knappast som någon slump med tanke på de magiska krafter och kärleksmyter som i folktron har förknippats med midsommarnatten. Också de platser i Indien som bildar en bakgrundsberättelse till både Ellys och Julianas liv har en djup innebörd; de knyter samman det romska folkets historia med nuet, samtidigt som det bidrar till känslan av att motsatsparet hemma och borta håller på att upplösas.
Ormestad är en skicklig berättare; det råder en perfekt balans mellan berättelsens då och nu och tidigare obegripliga orsakssamband avtäcks steg för steg, inte minst tack vare det nionde brevet från Lea som länge har väntat på att läsas. Allt enligt devisen ”gamla synder kastar långa skuggor”, men där synderna lika gärna kan vara kollektiva. De som drabbas reduceras inte till enbart offer; Lea är varken en bättre eller en sämre människa än den romske klanledaren Marko. Även om Ellys respektive Julianas livshistorier förblir ytligt tecknade och slutkapitlet tycks hänga i luften är ”Det nionde brevet” en av de mest fängslande och stilistiskt imponerande romaner av det klassiska snittet som jag har läst på länge.