Mattias Andersson har de senaste tio åren alltmer trätt fram som en av landets allra främsta teaterskapare. Med Backa Teater i Göteborg som bas har Andersson arbetat fram en mycket säregen stil, rotad i det dokumentära. Andersson fann denna stil, som blivit hans främsta signum, i den redan smått legendariska uppsättningen ”The Mental States of Gothenburg” på Angereds Teater 2006. En föreställning vars manus byggde på djupintervjuer med tio slumpmässigt utvalda ungdomar från olika delar av Göteborg.
Konceptet följdes upp och utökades med ”The Mental States of Sweden” på Dramaten 2013. Denna gång var det människor i alla åldrar, från olika delar av landet, som fick svara på frågor om nationsbegreppet och synen på Dramaten. Huvudfrågan var dock i stort sett densamma som i uppsättningen i Angered: ”Finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se gestaltad på Sveriges nationalscen?”.
Nu har båda dessa pjäser, under samlingstiteln ”United States of Sweden”, getts ut i bokform tillsammans med fördjupande essäer av Tomas Forser och Malin Ullgren, samt intervjuer med några av skådespelarna ur Dramatenuppsättningen och med Mattias Andersson själv.
Först bara en glad notering om att svenska förlag verkar alltmer villiga att ge ut dramatik. I höst har vi fått Mirja Unge, Alejandro Leiva Wenger och nu alltså Mattias Andersson. Det är glädjande. Det krävs dock ganska mycket av ett dramatiskt verk för att det ska fungera lika bra på scen som mellan ett par bokpärmar.
Anderssons båda pjäser är utan tvekan läsbara, men texterna framstår här mer som råmaterial än som konstverk i sig själva (så är det ju inte med, säg, ”I väntan på Godot” eller ”Fröken Julie” – de är fulländade redan som text). Mycket av Anderssons storhet ligger nämligen i den sceniska gestaltningen. Exempelvis hur han, tillsammans med scenografen Ulla Kassius, arbetar med ett slags gränsupplöst scenrum. Eller det metaperspektiv som ofta finns i uppsättningarna, hur de utgår från ett slags nolläge, ett slags icke-teater, för att sedan succesivt arbeta sig fram mot en mer traditionell gestaltning. Teatern blir så att säga till framför ögonen på publiken. Detta går givetvis inte att fånga i bokform. Enbart texterna gör helt enkelt inte Anderssons komplexa scenkonst riktigt rättvisa.
Men pjäserna är som sagt läsbara,, till och med läsvärda. För mig blir det vid läsningen extra uppenbart att Anderssons unika uttryck inte endast ligger i hur han tar in verkligheten på scen, utan kanske framförallt i hur han bearbetar och konstnärligt tolkar denna verklighet. Anderssons dramatik är förvisso politiskt laddad, men inte ideologiskt bunden och absolut inte plakat.
Anderssons pjäser ekar av klassisk kristen humanism, kanske främst inspirerad av Dostojevskij, en författare som Andersson också ägnat sig åt. För några år sedan gjorde han en uppmärksammad uppsättning av ”Brott och straff” och just nu är Andersson aktuell med ”Idioten” på Dramatens stora scen.
Den finaste sekvensen i ”The Mental States of Sweden” är den avslutande och helt fiktiva scen där Andersson intervjuar en romsk tiggare. Vad denne helst skulle vilja se gestaltat på nationalscenen är Nya testamentets tal om att ”de första skola bliva de sista”. Mer än det dokumentära anslaget är det detta djupa humanistiska patos, denna ambition att ta den lilla människan på största allvar, som gör Andersson till en av de viktigaste rösterna inom samtida svensk teater.