Inger Edelfeldts ”Konsten att dö” är titeln till trots en roman om konsten att leva. Precis som Edelfeldts ”Svarta Lådan”, ”Det hemliga namnet” och ”Finns det liv på Mars?” handlar den nya romanen om en kvinna vid livets vägskäl. Huvudpersonen, den framgångsrika fotografen Jacky Måhlin, är vid femtiotvå fortfarande ett känt namn i branschen. Men hennes stjärna har nu sakta börjat dala. Samtidigt tycker hon sig ha förlorat både arbetslusten och känslan av närvaro i det som pågår.
Livet tycks precis ha nått den punkt då hon måste omdefiniera sig själv, sina relationer och meningen med sin konst. Just när hon har tröttnat på fotografyrket, och medan hon efter sin alkoholiserade mors död fortsätter att bearbeta skillnaden mellan sorg och saknad, möter hon den mycket yngre Monia. Med sitt säregna utseende – i Jackys ögon ser hon ut som en renässansängel med ett mopsansikte – verkar Monia kunna bli just den inspiration som fotografen behöver. Med sitt trassliga liv blir hon i stället en ödesdiger bekantskap, samtidigt som Jackys förhållande med den gifte och kritikerhyllade konstnären Elias sätts på prov.
I egenskap av betraktelse över fotokonstens estetik och dess förhållande till verkligheten är ”Konsten att dö” också en konstnärsroman. Med sin sedvanliga precision väver Edelfeldt ihop ett laddat relationsdrama med något så ovanligt som en diskussion om vårt ansvar för jordens framtid. Men det här är även en roman om en mans egenmäktiga förfarande med kvinnors känslor och kroppar. Jackys älskare, en grånad Aragorn-liknande typ vars yta är mer fängslande än hans inre, har med sin skenbart engagerade konst och sin självupptagenhet mycket gemensamt med Hugo Rask i Lena Anderssons prisbelönta roman.
På det hela taget är det en mörk men desto mer tänkvärd betraktelse över hur vi handskas med den tid som är vår. Och inte minst om vikten av att våga möta både de inre och de yttre förändringar som är livets gång.