Otaliga är de böcker som jag läst om barn som far illa. Barn till missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar, barn som lever i social missär.
I Norrtäljeförfattaren Katarina Kieris nya kapitelbok ”Vero hit & dit” finns ingenting av detta. Ändå är det tre ytterst ensamma barn som möter mig i denna berättelse. Barn som i någon mån lever vid sidan av sina föräldrar, istället för i gemenskap – såsom jag tror att många barn gör idag eftersom föräldrarna har så fullt upp med att leva sina egna liv och odla sina karriärer. För att inte tala om att välja de rätta skolorna och skaffa högskoleutbildad läxhjälp och samtidigt curla sönder sina ungar i något slags utslag av dåligt samvete.
Sprungna ur denna ensamhet hittar så barnen Vero och Markus varandra och finner styrka. Trots att de på ytan i mångt är varandras motsats. Den ene rak och utåtriktad och den andre tyst och introvert – men både med en bottenklang av sorg och utanförskap.
Naturligtvis av helt olika anledningar. Markus, som på många sätt är omhuldad av sina föräldrar, är samtidigt omgärdad, för att inte säga fängslad, av föräldrarnas oskrivna regler om hur man ska uppföra sig. Inte minst är han kväst av det faktum att hans mamma är sjuk och kräver total tystnad. Det är nästan som om han måste upphöra (att vara barn) av hänsyn till sin mor.
Också kring Vero finns ett slags skyddsmur som man tycker sig ana trots den rättframma ytan. Hon hinner knappt börja i sin nya klass förrän det är dags att bryta upp eftersom pappan åter fått jobb på annan ort.
Men den här gången visar det sig inte bli lika lätt. Vero gör motstånd. Och det tillsammans med sin nyvunna vän Markus. Till gruppen sällar sig också den i mångt regellösa men snälla klasskamraten Abbe med ett gäng problemlösningar. Tillsammans bildar ett lite udda och charmigt gäng som jag förmodar att vi kommer att få läsa mer om. I alla fall hoppas jag det.
Det är på många sätt en tankeväckande berättelse som också berör frågor om klasskillnader, olikheter och inskränkthet. Men trots Kieris språkliga skärpa och omsorg om att bryta det förutsägbara blir karaktärsbeskrivningarna, framför allt av de vuxna, emellanåt lite väl fyrkantiga. För liksom i livet är allt inte svartvitt. Alla bär vi på både bra och sämre sidor inom oss. Men tillsammans kan vi bli starka. Det om något lyckas Katarina Kieri fånga i denna ömsinta berättelse.