Den romerske poeten Publius Ovidius Naso förvisades på oklara grunder från Rom, världens mittpunkt, av kejsar Augustus till barbarerna vid Svarta havet. Han kom aldrig hem igen. Han miste kontakten med sin publik och sina närmaste. Han hamnade i en miljö där latinet inte var det självklara umgängesspråket, och traktens seder var honom främmande. I versbrevets form skrev han Tristia och Epistulae ex Ponto om exilens öde, att vara utkastad från ett kulturellt centrum. Hans enda hem blev hans litterära språk. Ovidius har fram till i dag förblivit ett mönster för landsflyktens litteratur i Västerlandet precis som han bestått alla och envar med sina versifierade myter i Metamorfoserna. Han är en av världens mest inflytelserika diktare.
Mönstren går igen. På Ovidius’ tid skrev diktare som kastats ut från imperiets kärna liknande texter i Kina. För bara några decennier sedan kastades Joseph Brodsky ut från det sovjetiska Leningrad, en av gamla Rysslands två huvudstäder. Wolf Biermann som en gång ansåg DDR vara den bättre delen av Tyskland fråntogs sitt pass men erövrade först världen och så småningom det återförenade Tyskland. Världsherraväldena är borta men poesin består.
Exilens orsaker är mångfaldiga. Ofta är den självvald, lika mycket en rörelse bort från något som hän mot något annat. Nostalgin är inte alltid dess bärande känsla; den kan också innebära nya erövringar, ny mark för en författare att växa i. Om exillitteraturens historia handlar akademiledamoten, poeten och litteraturprofessorn Anders Olssons bok Ordens asyl som kommer ut i dag. Författaren hävdar att detta tema är ett av de mest angelägna för en litteraturforskare att syssla med i dag, och man ger honom gärna rätt. Att den textanalytiske postmodernisten Anders Olsson till sina gamla verktyg denna gång måste foga också historien utanför texten får väl närmast betraktas som en vinning.
James Joyce levde i självvald exil först i Trieste – där han mest tycks ha uppskattat den härligt ineffektiva habsburgska byråkratin – och sedan i Paris, det intellektuella livets självklara och välkomnande centrum från romantiken och framåt. Likafullt utspelas nästan allt han skrev hemma i Dublin. Hemlängtan? Knappast. Han avskydde Irlands kyrka och stat, bigotteriet och efterblivenheten. Han ville genom exilen knyta an till och bli en del av den alltmer internationaliserade moderniteten. Hos Joyce är den mångkulturella språkförbistringens Babel inte ett straff utan en stor och lycklig frihet.
När Joyce erövrar modernismen går han in i vad Anders Olsson kallar en ”mot-exil”. När Nelly Sachs mirakulöst kommer till Sverige på den sista flygturen 1940 från Berlin är hon en senromantisk diktare utan större kontakt med vare sig det moderna eller det judiska ursprung på grund av vilket hon är tvungen att fly. Hennes mot-exil innebär att återerövra den judiska traditionen samtidigt som hon via sina svenska poetvänner tar sig in i modernismens språk. Hon blir en försångerska för den judiska tragedin, och exilen förvandlas så småningom till ett existentiellt predikament och ett avstamp för en religiöst färgad förvandling i den judiska mystikens tradition. Hon, precis som hennes vän Paul Celan, fortsätter att skriva på tyska, bödlarnas språk. ”Endast på modersmålet kan man uttala sin egen sanning. På ett främmande tungomål ljuger diktaren” skrev Celan. Här skiljer sig de båda från Brodsky och Beckett som delvis bytte språk.
Många andra 1900-talsklassiker passerar revy. Till sist vidgas diskussionen till att gälla författaren som en modernitetens världsnomad. Den samtida världslitteraturen får många centra och många provinser. Inte bara exilförfattarna skriver i dag med världen som bakgrund och arena. Vi är långt borta från Ovidius vid Donaus mynning i Svarta havet men ändå kvar i ett sammanhang där han fortfarande kan verka efter två tusen år.
Ordens asyl är en lika tankediger som snårig bok. Den har ett dispositionsproblem. Essäerna om de enskilda författarskapen är lättare att ta till sig än den mer än nödvändigt krångliga inledningen. Att kalla boken en ”introduktion” till exillitteraturen kan leda läsarna fel. Jag hade önskat mig mer än en hastig blick åt den ”vanlige läsarens” håll. Så många böcker vi läser är ”globaliserade”, har med exilens problematik att göra. Exillitteraturens stora publik hade haft nytta av en mer populär framställning, en introduktion till introduktionen.