Helena Granström är en av vårt lands mest begåvade och ambitiösa unga författare. I sin förra bok, Osäkerhetsrelationen, gestaltade hon i versromanens form något så svårgestaltat som kvantmekanikens smått gåtfulla tankelaborationer. Men så är Granström också fil. lic. i matematisk fysik. I sin nya roman må hon ha lämnat de allra svåraste vetenskapliga teorierna bakom sig, ändå är Infans lika tankediger och utmanande som vilken relativitetsteori som helst.
Infans handlar om en alldeles färsk liten familj; ett spädbarn, en far och en mor. Moderns konstvetenskapliga avhandlingsarbete och kroniska sömnlöshet håller långsamt på att rasera hennes verklighet. Fadern är alltför ofta bortrest, för att sedan lika plötsligt dyka upp igen, som vore han ett förkroppsligande av bebisleken tittut. Barnet, som aldrig kallas något annat än just Barnet, förblir en oartikulerad och krypande kropp, till vilken varken fadern eller modern på allvar kan relatera.
Den latinska termen infans betyder ungefär: ”en som (ännu) inte talar”. Och Granströms text handlar mycket om just språkets betydelse, hos såväl förälder som barn. Modern fyller maniskt sina skrivblock med anteckningar, som vore språket ett sätt att fixera mening, få fäste i verkligheten. Hon uppmanar fadern att tala uppriktigt till barnet, som ju ännu inte har något språk, så att ”orden och kroppen inte skall glida alltför långt isär”. Om Granströms tidigare böcker ekade av Einstein tycks nu Jacques Lacan utgöra teoretisk bas.
Men Infans kan också läsas som en förlängning av Granströms essäbok Det barnsliga manifestet, som gavs ut på det lilla förlaget Ink häromåret. Där argumenterar Granström för ett uppvärderande av barnets konstanta behov av omsorg. Samtidigt kritiserar hon den vuxnes omognad som förnekar ett sådant beroende. I Infans framstår oftast modern som den sant infantila, som den som varken kan acceptera sitt eget beroende av fadern, eller axla det ansvar som barnets utsatta beroende lägger på henne.
Det kan tyckas att tanketunga resonemang som dessa svårligen gestaltas konstnärligt. Men faktum är att Infans, med sitt perfekt avvägda språk och sin avskalade intensitet, närmast formar sig till en tät psykologisk, lätt mardrömslik, thriller. Granström fortsätter således vara en av våra mest begåvade och ambitiösa unga författare.