Tankar om komik

Trots att jag som kvinna och feminist blev synnerligen upprörd över att en kvinnlig statssekreterare tvingades avgå efter en stilla flirt och några glas vin på en Stockholmskrog - något som jag menar är en direkt konsekvens av hennes könstillhörighet - kom jag samtidigt på mig själv med att tänka: "Gud, vad hon är lik Karl X Gustav"! När jag sedan öppnade Lasse Erikssons nya bok fann jag till min oerhörda förvåning att det är just sådana fenomen han där diskuterar, dvs. detta att vi mitt i allvaret kan komma på oss med att tänka vanvördiga, ja rent av sjukligt komiska tankar.

Om hur allvar och skratt följs åt och ackompanjerar varandra handlar de tankar om slump, kropp, medier, 40-talister, lycka och prövningar som diskuteras i boken. Det är rolig läsning, halsbrytande ibland, filosofiskt eftertänksam ibland, men alltid rolig. Eriksson hämtar oftast sina exempel ur egen fatabur, något som gör läsningen extra nöjsam. Det är något oemotståndligt över det självupplevda, särskilt när man som Eriksson kan hålla en kritisk distans till det.

Boken innehåller funderingar över en rad ganska triviala fakta och utläggningar över hur komik kan skapas i vardagen, hur lycka produceras (ibland med hjälp av solution) och hur situationer kan väcka tankar om livets förunderlighet. Boken bygger på kåserier ur Erikssons långa karriär. Urvalet har dock inte gjorts av författaren själv utan av ett par redaktörer på förlaget. Eriksson har sedan satt in deras urval "i ett större filosofiskt sammanhang", som han anspråkslöst kallar det.

Bland bokens självupplevda situationer är min absoluta favorit den när författaren, självsäker, nedbantad och solbränd, bestämmer sig för att cykla in mot staden med bar överkropp. På vägen möter han en flickbekant från förr, men oturligt nog också en svärm blåa, feta bladlöss, som parkerar på hans svettiga kropp just när han stannar till och hälsar på flickan. Hon närmast flyr upp på en buss och författaren inser att han ser ut som en panerad fläskkotlett, som faktiskt kan skrämma slag på vem som helst (eller i alla fall framkalla hysteriska skrattattacker). Efteråt förbannar han slumpen som utsatte honom för detta, men inser också händelsens enorma komiska potential.

En annan favorit handlar om hur Eriksson vid en intervju plötsligt upptäcker att han luktar, nej stinker, falukorv. Han finner det ytterst pinsamt inför den effektiva kvinnliga intervjuaren och säger till sist: "Ursäkta att jag luktar falukorv, men jag tuggade i mig en kall skiva strax innan vi möttes". Reportern ler tyst och låter sedan Eriksson lukta på hennes fingrar: som luktar senap! Händelsen har en förlösande effekt på situationen och skapar, menar Eriksson, korv- och senapslycka.

I huvudet på en orolig komiker är underhållande och lättläst, men samtidigt svår att recensera eftersom det är oklart vad den egentligen handlar om. Jag överlåter därför åt läsarna att var och en fundera över den. Läsningen om varför tresteg är en korkad idrottsgren, varför rosor är oundgängliga om man kör i diket med bil eller hur man kan tolka och omtolka det tidstypiska begreppet "förändringsbenägen" är underhållande och de långa och omständliga fotnoterna har absolut sin egen charm, även om också de är delvis obegripliga eller i alla fall ytterst besynnerliga.

Tankar om komik

Lasse Erikssons kåserisamling är underhållande och lättläst men det är oklart vad den egentligen handlar om, skriver Agneta Lilja.