Tankar om dödsstraff

När Turkiet och andra kandidatländer vill bli EU-medlemmar brukar en av stötestenarna vara att man har kvar dödsstraffet, något som Europa för övrigt avskaffat. I Sverige är det snart hundra år sen den sista avrättningen (1910), i många av de andra EU-staterna kring femtio år. Men i Kina, Iran och större delen av USA lever dödsstraffet fortfarande mycket påtagligt kvar både i praktiken och i den folkopinion som styr samhällets normer i denna centrala värderingsfråga. Även om debattfronten alltså förskjutits så saknas det inte aktuella skäl för att ge ut den bok om dödsstraffet som Lars Åke Augustsson just presenterat, med texter av Albert Camus, 1700-talsitalienaren Cesare Beccaria och vår svenske 1800-talskung Oscar I.
Det längsta och mest genomarbetade inlägget är Camus Tankar om giljotinen, skrivet 1957 och inte tidigare översatt. Det tar upp alla de viktiga argumenten mot dödsstraffet, inte minst det faktum att en felaktig dom aldrig kan rättas till, men nöjer sig inte med dessa rationella påpekanden utan hävdar konsekvent principen att samhället inte får ta någons liv, inte heller en mördares.
I grunden gäller det inte så mycket kalkylerna om i hur hög grad det ena eller andra straffet verkar avskräckande eller ej, vattendelaren mellan dödsstraffets anhängare och motståndare har med hela människosynen att göra, och förhoppningsvis speglar förskjutningen över hela Europa och andra utvecklade länder just en sådan gradvis förstärkt humanism.

Camus pekar på kopplingar till religiösa föreställningar och på katolska kyrkans seglivade stöd för dödsstraff; men på den punkten har även de ofelbara påvarna på senare tid låtit sig humaniseras.
Rent stilistiskt hör denna Camus skrift kanske inte till hans allra främsta, men den är genomlyst av en intensiv och varm reformvilja och präglad av debattsituationen då den skrevs och både Frankrike och England fortfarande avrättade folk.
Det man skulle kunna kalla hans utpräglat liberala personlighet kommer fram på flera sätt, t.ex. i hans beredskap att lyssna även på motståndarnas synpunkter och bemöta dem logiskt, stringent och utan förvanskningar.

Lars Åke Augustsson, som medverkar med både inledning, kommentarer och översättning, har också valt ut ett par andra texter på samma tema, ett par kapitel ur Cesare Beccarias Om brott och straff och ett ur Oscar I:s anonymt utgivna och påfallande moderna Om straff och straffanstalter från 1840. Beccaria riktar sin vädjan om upplysta och humana lagar till framför allt den tidens monarker, som ju ibland satt mindre fast i det äldre vedergällningstänkandet än folk i allmänhet.
Och Oskar I hörde uppenbarligen - åtminstone till sin omsvängning efter 1848 års revolutioner - till denna typ av monarker. Båda resonerar påfallande framsynt och intellektuellt, även om de äldre språkformerna ibland kan ge ett annat intryck.
Att det finns en stark koppling mellan kampen mot dödsstraff och för mänskliga rättigheter i allmänhet, så som bl a Amnesty förfäktar, blir också klarlagt i denna påpassliga samlingsvolym.

Tankar om dödsstraff

Aktuella trots deras ålder på 240, 170 respektive 50 år, tycker Tore Winqvist om texterna i en nyutkommen liten antologi kring dödsstraffet.