”Den mörka medeltiden” är en kliché som ibland hänger samman med en annan: föreställningen om den medeltida kristendomen som en allt igenom kroppsfientlig religion. Med sin nya bok ”Kroppslighetens mystik” underminerar filosofen Jonna Bornemark dem båda samtidigt i ett vindlande, fenomenologiskt inriktat samtal med 1200-talsmystikern Mechthild von Magdeburg.
Mechthild lever i en tid då kvinnlig religiositet är på frammarsch. Själv ansluter hon sig till den numera rätt bortglömda beginrörelsen, där kvinnor går samman i beginhus och lever religiösa liv oberoende av ordensregler och manliga överhuvuden. Till skillnad mot nunnorna i klostren håller de till i staden, arbetande och fritt rörliga. Det är lätt att hos dessa avantgardister, i opposition mot ett förfallet prästerskap och ett manligt kringskärande av sina liv, se en feministisk ansats. Detsamma gäller Mechthilds projekt, som på ett slugt sätt vänder upp och ned på den andliga hierarkin mellan könen.
Traditionellt sett hade kvinnan förbundits med det kroppsliga och mannen med det själsliga. Och eftersom den härskande ideologin samtidigt laborerade med en dualism där det själsliga stod närmare det gudomliga än det kroppsliga, blev kvinnan också i gudsrelationen det andra könet. Vad Mechthild och flera med henne vid den här tiden gör är därför att uppvärdera sinnligheten som en särskild mötespunkt mellan människa och gud. Hon har verkligen kött på de andliga benen: kristendomens centrum, inkarnationen, innebar ju att Gud själv blev kropp genom Jesus. Hans fysiska lidande och död är uppståndelsens och frälsningens förutsättning.
Mechthild går underhållande långt: just på grund av sin kropp som står människan över änglarna. Med sitt mustigt erotiska språk beskriver hon i en passage hur hon ”äter och dricker” Jesus, ”och gör med honom vad jag vill. Det kan inte änglarna göra”.
I en liknande rockad vänder hon också sin brist på institutionell skolning till någonting positivt: medan de bildade manliga teologerna riskerar att låsa in sig i ett slags högmodig övertro på sitt eget förnufts möjligheter att överordna sig allt – även det gudomliga – står hon själv öppen, mottaglig. Och vad är det hon mottar? Ja, en strömmande, vävande, blödande verklighet, påtaglig som det sinnliga erfarandets själva förutsättning. Det är inte en gud i ständig transcendens bortom språket, ett abstrakt ”större”, så som det ibland kan låta i den mer manligt präglade, textorienterade mystiken. Det språket och perspektivet tillhör den resignerade rationalistens. Mechthilds är älskarinnans, och gud är för henne primärt ett du.
Hennes skrivande är alltså inte ett försök till systematiskt språkligt avtäckande av den gudomliga verkligheten, utan ska förstås som ett rum för själva gudsrelationen. Och relationen tvingar henne, så som kärleksrelationer har en tendens att göra, till introspektion: vem är jag i relation till den andre? Det är här som den icketroende filosofen Jonna Bornemark kan möta henne. Hon gör det med sympati, utan att kapa hennes egenheter i syfte att genomdriva sin egen agenda.
”Kroppslighetens mystik” är en fin och behövd bok. Den tänder ett ljus, inte i den ”mörka medeltiden”, utan i den mörka modernitet där all kunskap som inte på något enkelt sätt låter sig underordnas den strikt objektifierande vetenskapen nedtrycks och förbises.
Och se där – uppenbarat i ljuset står till sist de kvinnliga mystikernas stora, ofta beskuggade relevans för den moderna filosofin.