Tamaro i övertydlig repris
Susanna Tamaros fortsättningsroman Lyssna på ditt hjärtas röst är snarlik men inte lika fängslande som hennes genombrottsbok, tycker Tore Winqvist.
Susanna Tamaro är mer förkunnare och mindre gestaltare den här gången.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Lyssna på ditt hjärtas röst är det den unga Marta som börjar forska i sin mors och mormors liv; modern dog då Marta var fyra år och mormodern har just gått bort. I denna kvinnovärld är det mellangenerationen som avviker genom att huvudstupa kasta sig in i 68-strömningarna med revolutionär politik, droger, abort och slutlig personlig katastrof. Dottern försöker leva sin in i den tidens idéer och stämningar men står närmare mormodern som ju också uppfostrat henne.
Liksom förra gången finns det en tydligt kristen och utpräglat kvinnlig sens moral hos Susanna Tamaro. Men medan den då framför allt hjälpte till att gestalta människorna och situationerna har den i den nya romanen blivit alltför uppenbar och programmatisk. Tamars milda moralism är ofta sympatisk och människovänlig, men litterärt är det inte lika fruktbar. Inlevelsen i de mer främmande gestalternas liv och tankar blir inte äkta och förutsättningslös utan ersätts av väl mycket schabloner och pekpinnar: "För det är att älska och bli älskad - inte revolutionen - som är det som alla levande varelser längtar mest efter."
Till de bättre avsnitten hör dagboksutdragen och de brev från bl.a. Martas biologiske far som återges. Annars är Tamaro bättre på att skildra kvinnor än män. Miljöskildringen, både från Italien och Israel, är habil men inte originell eller särskilt pregnant. Det är de existentiella mänskliga problemen, livets mening, tidlösa sorger och glädjeämnen, som dominerar Tamaros författarskap.
EN NY BOK
Susanna Tamaro
Lyssna på ditt hjärtas röst
(Forum. Övers: Ing-Britt Björklund)
Susanna Tamaro
Lyssna på ditt hjärtas röst
(Forum. Övers: Ing-Britt Björklund)