Tam skräckroman
Andreas Romans skräckroman Mörkrädd bär på ansatser till samtidskritik, men brister till följd av ett pratigt språk och föga skrämmmande innehåll, skriver Markus Huss.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Romanens huvudperson David är patologiskt mörkrädd.
Traumatiserad sedan barnsben av att en gång ha blivit skrämd av en hoper snorungar i en mörk skog har han aldrig lyckats skaka av sig sin rädsla för mörkret, vilken tvingar honom in i alkoholmissbruk och nattvak. Då och då söker han sig till ännu en prostituerad bara för att ha någon vid sin sida vid dygnets mörka timmar. Davids liv liknar storstadsmänniskans såsom denne brukar framställas i den samtida populärprosan: den neurotiske arbetsnarkomanen och alkoholmissbrukaren som springer från en efter jobbet-öl till en annan, där förhållandet med den egna huskatten är det enda som tycks fungera.
David söker till slut ändå hjälp av en terapeut, som råder honom att ta tjuren vid hornen och tillbringa några veckor i ett avlägset torp. Detta är något en beteendeterapeut antagligen skulle kalla för exponering, i syfte att genom konfrontation med den ångestladdade situationen bemästra den. I fallet David slutar det istället med en nedbrunnen stuga och en taxi till psyket. Naturligtvis.
Läsaren får följa hur David kväll efter kväll skräckslaget betraktar de växande skuggorna i stugans alla skrymslen, hur vindpinade trädgrenar krafsar och slår mot fönstren. Nina, det lokala hotellets receptionist och en lika orolig själ som huvudpersonen, lindrar tillfälligt ångesten men lämnar David och katten Trassel ensamma i stugans mörker när det verkligen gäller.
Det är ett problem när en skräckroman inte skrämmer läsaren. Skuggor, mörker, katter och ensliga torp är gott och väl goda ingredienser i en spökhistoria som berättas kring lägerelden på scoutlägret, men för att kvala in som skräckroman är de knappast mer än utnötta klichéer. Kanske kunde man ha spelat ännu mer på de antydda övernaturliga inslagen - eller vidareutvecklat tillbakablickarna på barndomens trauman?
Boken vinner inte heller på ett språk som ter sig väl pratigt, där redaktören gott kunde ha strukit merparten av det onödiga adverbet "så", som i exempelvis denna mening: "... när han reste sig upp ur sängen så såg han något stå i hallens mörka hörn."
Trots det bristfälliga språket och den tunna intrigen finns här ändå ansatser till en samtidskritik av backpacker-generationen, som av rädsla för ansvar och engagemang investerar sina liv i en ständig och ytlig mental och geografisk förflyttning. Romanens båda kvinnor, Davids syster och Nina, begraver sina liv i arbete och resor, rädda för att ta i relationer som riskerar att göra ont. Ändå berättar Romans roman inget nytt, utan rör bara vid ytan i denna vanligt förekommande kritik av de yngre generationerna.
För de kommande två återstående böckerna i Den svarta trilogin bör Roman anstränga sig betydligt mer, såväl stilistiskt som innehållsmässigt, om han på allvar vill få nackhåren att resa sig på åtminstone min nacke.
En ny bok
Andreas Roman
Mörkrädd
Natur & Kultur)
Andreas Roman
Mörkrädd
Natur & Kultur)